Rådvill och sentimental. onsdag, 31 december, 2008

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den här bloggen, i och med att jag skriver på Psykbryt, jag har bara inte nog med inspiration för två bloggar. Samtidigt vill jag inte ”göra mig av” med den här heller, den står mig varmt om hjärtat, men jag kan bara inte uppdatera tillräckligt ofta för att den ska kännas värd. Jag vill, men kan inte – det inte till följd av brist på tid (kom igen, gör jag annat än att arsla?) utan till följd av brist på ork, inspiration och driv.

Drivet, att det ska ligga någon vinst i slutet på jobbet, målet är jävligt viktigt för mig och jag tror att det är just vad som är problemet med den här bloggen. Jag når inte ut till tillräckligt många, jag får ganska dålig respons för att vara en uppmärksamhetshora, jag känner att jag bara står och stampar här. Jag kommer aldrig bli någon blondinbella, det fattar jag ju själv, men jag kommer ingenstans i läsarantal på att bara skriva i perioder – jag vill ju åtminstone framåt.

Trots det ska bloggen få ligga kvar. För att jag tycker om den, för att den bara är min, för att den kan behövas när psykbryt inte räcker till. Men hädanefter råder jag läsare att istället läsa psykbryt, Fall heter jag som ni kanske anat, men vänta er inte uppdateringar allt för ofta här, men i perioder kan jag kanske överraska ändå. Kolla gärna in då och då dock. Jag vill ju fortfarande ha några läsare när jag skriver för mig själv, inte sant?

Gott nytt år på er alla, det har varit ett jävligt spännande år, och tre bloggar har jag avverkat. Men den här blir kvar, min requisite baby.

---

Jag vill även tacka Fanny för en Nice Blog Award, som tydligen är en cirkulerande grej. Jag ger mina utmärkelser till:

Psyk och Bryt på Psykbryt som ihärdigt skriver en alldeles utsökt blogg, och nu är jag med också – äntligen.

Haggan som skriver Vilketdravel för att hon skriver, på riktigt, den bästa blogg jag läst. Sällan har jag skrattat så mycket, och många gånger kan jag relatera något fruktansvärt till vad hon skriver. Sjukt bra, genuint och ärligt.

Hanna Fridén är jävligt värd att läsa, gör det ni med. Även hon skriver en genuin och personlig blogg, och hennes mer politiska/åsiktsmaskiniga inlägg är helt suveräna även om jag inte alltid håller med.

Bippo, även kallad Psyk, för sin ärliga och ganska tunga blogg – han förtjänar all cred för sin ärlighet som många gånger lyft mig ur dimman. Han är även en alldeles underbart fin person som ofta ställer upp.

Skicka dem vidare som ett klyschigt ljus i vintermörkret!

tisdag, 23 december, 2008

Keff bild pga kefft ljus och otålig, skygg kisse.

Där är min bebis. Iso heter hon, och hon skrek hela kvällen/natten igår och var mycket rädd, men jag lyckades klappa henne och leka lite med henne redan igår kväll. Idag har hon börjat låta oss kela med henne, och kryper upp i knät på oss frivilligt OCH låter sig bäras, men hon är fortfarande rädd när vi närmar oss henne lite för snabbt (d.v.s. ganska långsamt ändå). Iso är än så länge en ganska ängslig katt, så fort hon går ut ur rummet där vi befinner oss börjar hon jama, jag tror alltså att hon är rädd för att vara ensam – vilket blev mycket komiskt igår när hon var rädd för oss och rädd för att vara själv. Jag tror dock att hon kommer att bli min perfekta lilla katt, mer än vad jag faktiskt trodde när jag ”beställde” henne i lördags, hon är alldeles underbart vacker, pytteliten, långhårig och tillgiven. Jag är lugn, jag är lycklig, stressen inför allt som måste göras till imorgon är helt bortblåst och vi har slutat röka inne vilket är förvånansvärt skönt – men framför allt hälsosamt då jag inte alls röker lika mycket om jag måste gå ut för att göra det.

Åh. Jag bara ler.

Gissa vem det är. måndag, 22 december, 2008

Jag väntar på en katt som ska komma om en timme. Det gör mig lycklig. Vad som inte gör mig riktigt lika lycklig är att jag är stressad som fan med allt jul-göra, jag ska ju givetvis göra allting från scratch – och jag har knappt gjort hälften. Och så kommer det en katt nu.

Mina mediciner har gjort mig grymt vrakig, jag har mått helvete rent fysiskt med biverkningar såsom feber, yrsel, illamående, obefitlig aptit (jag är kvinna, jag kan inte göra annat än hurra), huvudvärk, muskelvärk och svaghet i musklerna med mera. Jag har även, delvis till följd av detta, mått ashorigt i huvudet så att säga. Därför har jag inte skrivit, eller läst, någonting.

Snart kommer en katt, snart kommer en katt, snart kommer en katt, snart kommer en katt, snart kommer en katt, snart kommer en katt!

Söndagnatt – arsla på! måndag, 8 december, 2008

Söndagnätter är de bästa för att det är de nätter då tv-utbudet är mest värt, det är till och med bra! Jag vet inte riktigt vad, bortsett CBS 60 Minutes, som gör söndagnätterna så högkvalitativa för arslande framför tvn – men jag har en aning. Jag tror att vad som gör söndagnätterna så bra är att alla kanaler av någon anledning blir så sugna på att visa dokumentärer, gärna snaskiga sådana, för någon timme sedan kollade jag på en dokumentär där man fick se folk bli botade från alla möjliga psykiska åkommor av någon hajpig, men ändå ascool, hypnos/kbt-snubbe. Det var mycket coolt att se hans metoder, även om jag är helt övertygad om att det som verkar för bra för att vara sant är just för bra för att vara sant. Bortsett dokumentärer brukar tv4+ även visa massor av spök-tv (eller gör de det varje natt?), såna program där de går in med mörkerkameror i hemsökta byggnader och börjar skrika, tjuta, trigga varandra, gråta, ramla omkull och så vidare. Det hela är mycket tragikomiskt i sin totala värdelöshet, vilket gör det till sådan jävla värd underhållning. Söndagnatt är även reprisnatt nummer ett. Just nu tittar jag (ok, halvt, jag skriver ju också) på en dokumentär om Jeff Koons som är mycket cool, jag såg hälften tidigare idag.

Söndagnätter brukar även vara mycket bra när man vill se högkvalitativ film vid halv tre-snåret. Just nu visar tv3 den av kritiker hyllade och upphöjd till skyarna ”Tre Solar”. Har du inte redan sett den, se den!
Obs, ovan nämnda rekommendation gäller alla utom mig själv.

Att göra en höna av en fjäder. söndag, 7 december, 2008

Jag tenderar att bli tokig på saker som andra ser som banala. Till exempel windows vista, ostaplade och osorterade kaffekoppar i skåp, dålig snöröjning, när folk slutar svara bara så där på MSN, när folk slutar svara bara så där irl, dåliga bloggar, folk som ältar åsikter, dålig reklam, dansbandsmusik, hur det enda nöjesnyheterna handlar om hela helgerna är Stjärnor på Is, Idol och Dansbandskampen, sportnyheter, när Gangstern hamnar i tv-spelskoma, djurrättsaktivister, miljöaktivister, socialism, när någon inte håller med, när jag halkat efter i bloggläsande och får läsa tio tusen inlägg på en kväll för att jag låg på latsidan kvällen innan, reklam för bistånds- och hjälporganisationer, hur skillnaden mellan innomhus- och utomhusljus får mig att gå från snygg till ful, att behöva rätta till antennkabeln var tionde minut, folk som hånglar i kollektivtrafiken, folk som STANNAR MITT I GATAN för att hångla, etanol, Al Gore (mig på nerverna, hehe), människor som tycker att kändisar har ett ansvar som förebilder (vad sägs om att du har ett eget ansvar för din dotter/son/dig själv?), vegetarianer/veganer som konstant påpekar hur äckligt det är med animaliska produkter (du vet att du äter HÖNSMENS VA?!?!), busschaufförer som kör ryckigt/för snabbt i kurvor o.s.v.

Jag måste sluta skriva listan. Jag blir nämligen arg av att skriva den.

Avslutningsvis:
Det finns de som tycker att det är barnsligt att bli sur när man inte får som man vill, men testa denna: att bli sur för att man inte får som man vill för att sedan bli sur när man väl får det för att ”givaren” var sur över tvånget.

För alla lovers därute. fredag, 5 december, 2008

Psykbryt har fått en ny skribent som verkar vara mycket lovande. Vad tycker ni? Hon verkar glammig och lite rolig så där. Men är det bara jag som ser plagiat-tendenser?

Upplyftande morgongöra. fredag, 5 december, 2008

Hehe, sex på morgonen. Jag har inte ont i nacken längre.

Bikten, del 2. torsdag, 4 december, 2008

Garnier! Och de hade en mindre fet variant, en härligt grön burk som jag sett härligt fräsch reklam för. Utan vidare tanke ställer jag tillbaka Hydrafrreeessssshhhhh och plockar istället en ask med den skönt, fräscht gröna burken. Utan att ens så mycket som ta i testern. Den kostar 55:-, den rosa var ju ganska bra ändå, den här kan väl knappast vara sämre i varje fall, tänker jag.

Men just det, kommer jag plötsligt på, de här ofeta krämerna brukar sticka så i ögonen… Då måste jag ju köpa en ögongel, det har jag aldrig gjort, men mammas är ju jätteskön. Ett gäng små, små tuber i blått av fabrikatet Å, Åhlens egna, står snyggt på högkant i kubiska glasvaser. Jag plockar snabbt på mig även en sådan, den kostar ju 45:-, men det är ju Å, så det kan väl inte finnas billigare, blir min ursäkt of choise. Men jag börjar tveka. 100:- kan jag ju faktiskt inte spendera. Jag börjar söka efter ett billigare alternativ, men jag hittar vare sig billigare eller dyrare i mitt skönhetstvång, jag bara måste ha och det rinner ut till ingenting.

I ett sista desperat försök tar jag en titt på hyllan med reseförpackningar av fabrikatet Oliv, jag ser ingen ögongel – men vad är det där för söt flaska för 25:-? En ögon make up-remover, åh, det kan ju också behövas… Jag skummar snabbt genom texten på baksidan, och det enda jag tycks uppfatta är ”återfuktar”. Aha!, slår det mig i ett briljant ögonblick, den återfuktar också! Då skulle jag ju faktiskt slå två flugor i en smäll med både fukt och rengöring, mina servetter från Eldorado är riktigt kassa, allt runt ögonen blir ju kvar dessutom. Fråga mig inte varför jag tänkte så irrationellt, jag vet nog inte riktigt, men det enda jag såg var ”fukt” och ”25:-”, vilket ju skulle bli en mindre engångsutgift även om det bara är en reseförpackning och långt från vad jag egentligen behöver.

Jag ställer tillbaka Å-gelen och går med bestämda steg, åter igen, mot kassan där samma vänliga biträde som hjälpte mig första gången stod ännu sådär 5 minuter senare. Under tiden försöker jag gå igenom i huvudet vad jag skulle behöva betala utöver de sex återstående kronorna som jag inte fick ta ut från presentkortet och de tre 20-lapparna jag fick i växel på ICA igår.

I myllret av tankar försvinner summor, jag börjar tänka på ett bättre liv, en bättre Sonia som helt plötsligt tappat alla spår av sunk, rökning, isolering och övervikt. Helt plötsligt är jag nya, förbättrade Sonia – den som alltid är glad och hjälpsam, sköter allt med samma grace och ständigt blida uppsyn. Och som aldrig ser grå och dassig ut. Åh, vilken dröm, ingen mer torr hud, inga fler lilaaktiga finnar, inga fler halvtransparanta ögonbryn och inga fler grå sminkrester dagen efter. Men de där sminkresterna kan ju se lite glammiga ut så där, som att jag vaknar med en liten rad eyeliner på nedre ögonfranskanten, med ett sånt där sug och djup i blicken som är så vanlig i reklambilder. Och nu behöver jag inte oroa mig för den stundade utgiften mer, den är ju överstökad ett tag framöver! Åh, vad…

Tankebanan avbryts abrupt av att jag kommer fram till kassan och ler lite så där ursäktande samt med lite ”oj, vilken slump att vi sågs igen, heh” i min ton när jag hälsar för en andra gång. 60:- fick jag rota fram ur väskan, där de låg slumpmässigt utspridda i röran efter att jag bara proppat ner dem ”ifall att” och i all hast när jag imorsse skulle iväg, samt presentkortet som jag glömt att jag stoppade i påsen. Utöver det fick jag betala 14:- från kortet, den där summan som försvann i min föreställning om ett helt nytt liv. Jag packade ner mina två nya framtidshopp i den befintliga påsen för dito och gick iväg, ut i kylan igen. När jag tog på mig vantarna tänkte jag ursäktande för mig själv att; de där tjugolapparna låg ju ändå bara och skräpade i väskan, så egentligen blev jag ju bara av med 14 spänn, mitt kontoutdrag kommer i alla fall säga så.

Och så plötsligt, och inte helt vanligt, kommer tankarna om att det inte finns några bäckar små, inte när man dagen innan gick back 90:- för frakt av tradera-sälj, inte när man redan från start hade mindre än 2000:- att klara sig på månaden ut, inte när man ska försöka fira jul, inte ens när man som mig ska fira jul utan julklappar. Inte i min värld, inte längre. Jag valde snabbt att sluta tänka på det och halkade vidare genom den julupplysta, iskalla och mörka staden mot bussen samtidigt som jag hastigt tänkte ut en ursäkt inför Gangstern, jag köpte ju allt för presentkortet. En lögn helt enkelt. Jag är så utmattad över faktum att det inte finns några jävla bäckar små, på att varenda mynt och tjugolapp räknas. Förlåt mig blogg, ty jag har syndat. Förlåt mig mor, far och vänner – ty denna månad kommer jag åter igen be om lån. Som om det var oväntat.

Att sova eller inte sova, det är den stora frågan. torsdag, 4 december, 2008

Mitt förhållningssätt till sömn är ungefär så långt från hälsosamt som man kan hamna.

Jag blir, likt alla andra människor, trött – i varje fall när jag är i någotsånär normaltillstånd, men till skillnad från de flesta går jag aldrig och lägger mig när jag är trött – jag märker det nämligen inte. Varje gång jag blir trött så startar en undermedveten process, en process som jag först i efterhand är medveten om – ett mönster som upprepas varenda kväll, men som jag aldrig kan erkänna eller uppfatta i stunden. Denna process kan bäst beskrivas som att mitt undermedvetande ignorerar tröttheten till den grad att jag inte över huvud taget kan känna det, i varje fall inte medvetet. Detta låter mycket märkligt, men jag vill någonstans vara vaken så gärna att jag liksom glömmer att jag är trött – även om jag faktiskt vill sova, exempelvis inför möten.

Jag ignorerar min trötthet till den grad att jag nästintill aldrig somnar i sängen, så här har det varit i många perioder under hela mitt liv, även när jag bodde på behandlingshem och stödboende, så här är det även nu. Vad som händer när jag väl försöker lägga mig att somna i sovrummet, om jag inte först somnat framför tvn i vardagsrummet, är att jag börjar tänka runt och runt i jobbiga varv. Antingen repeteras någon form av ramsa, för några veckor sedan var det ”på det första ska det ske, på det andra gäller det, på det tredje smäller det” som snurrade i cirka en timme innan jag gav upp försöket och satte mig framför tvn igen – bara för att somna en halvtimme senare.

Somliga kan tänka att jag behöver sömnmedicin, och faktum är att jag har en del utskrivet – detta är dessutom den typen av sömnmedicin som fungerar – men åter igen är det inte somnandet som är problemet i sig. Igår tänkte jag ta en sömntablett ett tag efter elva, när Seinfeld var slut (jag kan ju inte missa någonting bra), men det gick inte så bra. Jag fastnade i skriveri, hela tiden medveten om att jag behövde somna för att komma upp tidigt (det är väl relativt) idag, men jag ville helt enkelt inte.

Allt annat är roligare än att sova, och jag får ju inte missa någonting, vare sig det är en amerikansk sitcom som jag egentligen inte tycker om, eller reprisen av CBS 60 Minutes som jag faktiskt tycker är bra men som jag oftast redan sett under ordinarie sändningstid. Allt är roligare, bättre och på alla sätt mer fördelaktigt än att sova, meningslösa dokumentärer om Auschwitz som jag redan är överinformerad om brukar ofta vara alternativet sådär klockan fyra på morgonen. Rent uppenbart kopplar jag sömn med någonting negativt, men jag börjar tyvärr tro att jag kopplar det till död eller någonting annat som jag gärna undviker.

Att dra en parallell mellan sömn och död är ju inte helt omöjligt för någon som likt mig själv inte tror på ett liv efter detta, att det bara är tomrum. Det är ju ungefär vad sömn är, ett tomrum som man ibland har lite konstiga minnen av i form av drömmar, men man vaknar ju faktiskt sedan. Där startar nog problemet – jag lever varje vaket dygn som mitt sista, bokstavligen. Detta resulterar i alldeles för sena nätter och alldeles för trötta morgnar.

Och jag vill inte höra något rutintjafs, jag vill inte höra att jag bara måste bestämma mig, möta mina rädslor eller gå och lägga mig samma tid varje kväll och gå upp samma tid varje morgon. JAG VET att det antagligen skulle vara asbra, men JAG VILL INTE.

Bikten, del 1. torsdag, 4 december, 2008

Förlåt mig Blogg, ty jag har syndat. Jag vet att jag svurit bittert och fördömande över Gangsterns oansvariga pengabruk, medan jag själv omedvetet lyckats undvika frestelsen av shopping i och med att mitt mående hindrat mig från att åka in till staden.

Idag gick det för långt igen. Jag har sedan min 17-årsdag ett presentkort på Åhlens, och jag hade fortfarande 51:- kvar på det. Jag har på sistone börjat plocka ögonbrynen smalt igen, och de ser vid vissa partier osmickrande glesa ut – vilket alla ögonbryn kan göra – och jag bestämde mig därmed för att köpa en ögonbrynspenna med detta presentkort.

Jag gick efter mitt möte på tingshuset in på Åhlens med bestämda steg, men blicken flackade runt mellan alla smakfullt förpackade skönhetsprodukter som jag inbillar mig kommer att förändra hela mitt liv till det bättre, och gick snabbt fram till ”Viva la Diva”-karusellen med varor, de är billiga och bra. Jag hittade med hjälp av ett butiksbiträde min produkt, en svart penna med ögonbrynsborste, och följde snabbt efter henne för att betala.

Jag försökte verkligen hålla tankarna, och inte minst ögonen, i schack från att ens lägga märke till de ändlöst många hyllorna med ändlöst många produkter som jag känner en ändlös längtan att få prova, äga, bruka – ansiktsmasker, hårborttagning, lotion, hårfärg, ljuvligt smink, ljuvlig sminkborttagning och så vidare. Allt det där som ska göra livet lite kul.

När jag betalat pennan, som rymdes i budgeten som presentkortet erbjöd, stoppade jag snabbt ner kvittot och kortet i påsen, vände på klacken och skulle just plocka fram vantarna igen när jag plötsligt kom på…

Jag behöver ansiktscreme. En väldigt återfuktande, inte alls fet, ansiktscreme. Den jag har nu är ju en gammal rest, en dålig produkt jag snabbt slutade använda eftersom konsistensen påminner om härdat smör. Åh, en riktigt bra ansiktscreme – så att jag slipper fjällande hud och finnar. Det är ju trots allt så kallt här att huden mer eller mindre ramlar av, och någonting måste jag väl få unna mig…

Någonstans där är det väl rätt kört, när jag väl sett den glammiga bilden av en glammig Sonia, helt utan finnar, fjällig hud och med alla dubbelhakor och bubbelkinder är som helt borttrollade – allt tack vare ansiktscremen som ska vara mycket återfuktande, inte fet och lukta fräscht. Det är rena magin.

Jag gick förväntansfullt fram till hyllan med alla så stilrena, fräscha burkar och askar. Jag tittar lite, petar här och var, men bestämmer mig snabbt för att söka upp ännu ett biträde för att bli hjälpt att hitta en jättebillig 24timmars-creme som innehåller jättemycket fukt, ingen olja och gärna luktar fräscht. Det enda hon kommer på är en ljuvlig, rent ut sagt himmelsk burk fukt, hopp och lycka från L’Oreal för 85:-. Njaa, 85 kronor är ju lite väl mycket, invänder jag trevande, jag är verkligen på en astajt budget alltså. Hon kommer inte på någonting annat än en tub kombinerad kropps och ansiktscreme på tub för 35:- som var på tok för kladdig och fet, och sådana där kombinationsprylar gav jag upp hoppet om efter kombinerat schampoo och balsam som orsakade skatbofrilla halva grundskolan. När jag påpekade att den var på tok för fet kom hon inte på någonting mer och gick sin väg för att fortsätta packa upp himmelriket ur kartonger.

Jag tittade på himmelrikesasken en lång stund, liksom vägde den lite i handen, kände på det suktande cellofanhöljet och lät namnet resonera lite drömskt i huvudet.

Hydrafresh… Hydrafrreeessssshhhhh… Jag har ju inte råd med det här… Fan, jag måste ju ha någonting… Vad hette den där rosa burken? Den där som egentligen var liite för fet, men väldigt billig. Hon sade att de inte hade den, men det måste de ju? Den var rosa… Vad fan var det för fabrikat?

Jag backar upp lite från den överväldigande vita och av allt cellofan ljusreflekterande hyllan där allt bara blir som ett myller av himmelrike och fräschfräsch, plötsligt fångar någonting min uppmärsksamhet, sådär i ögonvrån. Aha! En mycket välbekant burk, den är rosa och står självklart längst ner, längst till vänster – hur skulle någon kunna uppmärksammas stående där..?

Jag böjer mig ner för att titta och…
Fortsättning följer imorgon.