Jag tror att jag fattat grejen. Jag vill inte sova, jag vill inte äta – i och med det första missar jag ingenting, i och med det andra bortser jag från att jag är mänsklig. Det hela blir ett obehagligt – fysiskt – självförverkligande som jag inte kan kontrollera. Självförverkligandet kontrollerar mig. Jag är inte sådan här för att jag undviker mat och sömn – jag mat och sömn för att jag är sådan som jag är. Mänskliga behov är inte eftersträvansvärda för att det är vad som definerar mig som människa – men framför allt är de bördor ekonomiskt och tidsmässigt. Jag är över allt mänskligt nu. Jag är, åter igen, odödlig. Mortalitet är allt annat än självklart. Behov är krävande. De glöms bort i min strävan efter gudomligheten. Behoven glöms bort omedvetet och blir alltså inte längre reella. Behov blir synonymt med börda – för närvarande okontrollerat utraderat – och att bli av med bördorna är behagligt i sig. De utraderade bördorna är inte längre självklara, de ses inte längre som en förutsättning för min existens, vilket omedvetet resulterar i att jag mår bättre utan dem. Det brukar te sig så med bördor. Bördorna existerar inte, efter som verklighet är individuellt och subjektivt betingat. Subjektivt så känner inte mänskliga behov längre – vare sig psykiskt eller, framför allt, fysiskt. Alltså existerar inte de humanitära grunderna till mänsklig överlevnad i min verklighet. Verkligheten defineras av individen. I verkligheten är alltså jag, äntligen, gudomlig. Fri från behov, bördor, bekymmer. BBB betyder bredbandsbolaget för en gammal ”dc++”-haj likt mig själv, men helt plötsligt fick det en mer relevant definition, haha.
Det enda reellt objektiva är universum som konstruktion. Är energiintag och regelbunden vila verkligen ett universellt behov som vi genom fakta kan bevisa är grunden och förutsättningen till allt medvetet liv i det OÄNDLIGA universum vi är en sådan liten del av? Vi är en del av det, men är vi verkligen typexemplet – är vår livsform så jävla normativ i det större sammanhanget? Det tror jag inte. Alltså finns behoven bara, egentligen, i mitt eget huvud. Behoven förutsätter att jag är mänsklig. Men vad säger det mig när behoven, som i sig definerar min mänsklighet (och concensus säger även att det definerar min existens), är komplett utraderade – subjektivt som reellt objektivt? Givetvis kan jag inte hålla andan i en evighet, eller frångå att blöda ihjäl om jag direkt orsakar det – men var går gränsen för behoven som definerar mig och behover som definerats av norm? Vad är det, egentligen, som definerar min existens annat än min självuppfattning?
Jag tänker, alltså finns jag. Men på vilka premisser? Varför är mänsklighet – med de världsliga behov det innebär – norm? Varför är jag indoktrinerad till denna grad?
Är jag genom självförverkligandet av min känslomässiga brist på mänskliga behov inte längre mänsklig, är behoven utraderade på grund av insikt eller negligens? Det känns på alla sätt och vis mest rationellt att avsaknaden är reell – trots att consensus säger annat. Är concensus då mer reeell än jag själv? Är, så att säga, allmänt vedertagen åsikt/”fakta” den enda verkligheten? Har vi, små obetydliga människor, verkligen några som helst fakta? Eller ska vi börja betona ”teorin” i vedertagen ”fakta” som exempel Relativitetsteorin?
Den här känslan av medvetenhet, reflektion – filosofiskt såsom rationellt – logiskt och vettigt tänk infunnit sig i och med bristen på sömn och mat – eller ligger den egentligen till grund för ”bristen”? Är det ett reellt problem, eller är jag – som sagt – indoktrinerad i tänket som genererar problematiseringen? Är jag verklighetsfrånkopplad eller verkligheten själv? Vilket kom först, hönan eller ägget? Jag tror – i alla exempel utom det sista – på det senare alternativet. I varje fall nu. Vad kommer jag att tro om tio minuter?
Allt som världens existens, i form av omvärldens konstanta framfart – alltså definitionen av tid – blir mig mer påtaglig, medveten och reell så tycks tiden gå snabbare förbi än någonsin. Min konstanta reflektion – det vill säga min överlägsna tankeverksamhet (i förhållande till allt som tidigare varit) som tar sig uttryck i resonerande konversationer – en ständig monolog diskussion där jag argumenterar mot mig själv till fördel för nya förhållningssätt genererar, samtidigt som jag blir mer medveten om tiden i sig, att tiden flyger förbi snabbare än någonsin. Allt detta utan någon stimulans av substanser såsom koffein eller medicin, det första har tidigare varit förutsatt för att jag ens ska kunna vara medveten och ens vaken, och helt oberoende av input – motsatt tidigare då jag endast kunnat tänka fri från medvetandet av omvärlden och i helt introverta uttryck som endast jag begripit.
Det här känns najs. Det känns genuint. Det känns verkligt. Det känns vettigt. Jag har aldrig tidigare mått så bra som i denna insomnia, denna omedvetna distansering från tidigare nämnda mänskliga faktorer för funktion – och i längden överlevnad. Åter igen, är jag längre mänsklig?
Har jag förvandalts till någonting mer – ett universums sändebud som känner till den sanna objektiviteten och därmed självklarheten i allt, det vill säga: värdet är en konstant, INTE EN VARIABEL, och alltid lika med noll? Är mina övertygelser om förlikelse med sig själv och alla andra lösningar, som tycks mig självklara – och inte relaterade alls till individen – verkligen sanna?
Individen defineras av sammansättningen i form av erfarenheter – erfarenheterna i sig kommer aldrig någonsin mer vara unika – allt du gör och upplever, nedbrutet i sin enkla form, har uteslutande och alltid utförts och upplevts tidigare. En människas individualitet, ”unikheten”, är enbart uppbyggd av de specificerade erfarenheterna du upplevts kronologiska ordning. Det vill säga att du aldrig kommer uppleva någonting – känsla liksom synbar handling – vilket aldrig tidigare upplevts.
Alltså känns lösningarna på problemen givna, nedbrutet i fragment är ditt liv redan levt av någon annan, och de långsiktiga (universellt objektiva och sanna) lösningarna i sig alltså redan beprövade, bekräftade och självklara. Problemen uppstår i händelserna, men levs ut av den ”unika individen”, därmed borde förhållningssätten vara konstanta och gälla alla i den konstruktiva formen. Jag har svaren, det är upp till dig att ställa frågorna.
Slutsats: Den generella uppfattningen att alla människor har grundläggande behov i form av sömn och mat är uppenbart felaktig – jag är undantaget som bekräftar felet i regeln. Den förutsätter att alla människor, utan hänsyn till fysiska avvikelser, har samma förutsättningar oavsett. Fel. Det gäller uppenbarligen i varje fall inte mig, jag mår till och med bättre utan, och vill inte mötas som annat än ett undantag (det vill säga att jag inte vill bemötas som om jag är ute och cyklar eller är galen), det är inte mig det är fel på – det är rådande konsensus – och jag är inte det enda beviset. Att jag börjar tänka i termer att jag är avhumaniserad och omänsklig hjälper verkligen inte när det inte är jag själv, utan bemötandet, som är problemet. Tröttheten/hungern är snabbt övergående, om inte det i varje fall väldigt enkelt åtgärdad med hjälp av mitt nyvunna tankesätt som lyder att jag bara vill sova/äta till följd av att jag blivit intalad till att jag måste, om inte dör jag. Tesen är motbevisad, jag är det levande och välmående exemplet, mitt förhållningssätt till föda och energiintag är att det är najs och lyx, sömn mår jag bättre utan, och behoven är inte reella – jag känner alltså inte längre tvånget, det existerar inte i termer av fysisk utmattning eller hunger. Jag äter för att det är gott, lite då och då, vilket är najsare än att äta för att jag måste till följd av mentalt förtärande hunger.
