Sverige – Världens bästa land? onsdag, 6 augusti, 2008

Sverige - världens bästa land? I alla fall om du är svensk!

VARNING! Det här inlägget är långt och skulle antagligen platsa bättre som någon form av debattinlägg i en cool tidning. Se det som en utmaning att läsa hela – lyckas du göra det är jag skyldig dig paj.
Känns inlägget påfrestande men intressant? Läs i så fall punkterna och eventuellt det sista stycket. Det är värt.

Det här inläggets kom till när jag på vägen hem, jag kom nyss in genom dörren, blev uppraggad på ett ganska sliskigt vis av den typiska invandraren i den typiska förorten där jag för närvarande är stationerad som lägenhetsvakt åt min pappa. Mannen i fråga var i 35-årsåldern och stod bakom mig i rulltrappan på vägen upp från tunnelbaneperrongen. Han hade skinnjacka och var, som jag tidigare nämnt, den stereotypa invandraren från mellanöstern. Han kollade in mig redan på väg ut från tåget och av den anledningen gick jag om honom för att slippa det så gott det gick. Han lyckades senare placera sig steget under mig i rulltrappan. Jag vred huvudet bakåt och såg honom då, och när jag vände huvudet tillbaka sade han någonting jag inte uppfattade. Sedan sade han ”Baby”, och jag vände då huvudet bakåt igen varvid han sade ”Hej” och blinkade med ena ögat. Jag uppfattade situationen som ganska obehaglig, trots att det var folk runt omkring, och sade bestämt att jag inte var intresserad. Han sade åter igen någonting som jag ignorerade. Sedan gick jag ut på busstorget, den ganska långa biten hem kändes än mindre behaglig att gå i och med nyss beskriva scenario. Bussen skulle komma om en halvtimme vilket gjorde väntan ovärd, jag började gå hemåt. Då såg jag att denne man slutit upp med en annan (man) och de gick en bit framför mig. Upprepade gånger tittade tidigare nämnda man på mig, vi gick samma väg. Jag försökte ringa min pojkvän, men han svarade inte, jag kom inte på någon annan lämplig kandidat för ett ”på-vägen-hem-hjälp”-samtal, och jag fortsatte helt enkelt att gå. I slutändan bestämde jag mig för att ta en omväg jag ville undvika blickarna, och för att jag vet att ifall någonting skulle hända skulle ingen reagera ens ifall jag skrek, det är på det viset här. Folk skriker hela tiden, av den ena eller andra anledningen, och jag reagerar själv inte heller. Brist på civilkurage? Jag skulle snarare påstå att det handlar om alla skräckexempel från tidigare scenarion som man läst om allt för många gånger i dagspressen kombinerat med fulla människor som bara gör oväsen.

Som ni förstår är jag ok, ingenting hände, men det här inlägget kommer att beröra flera problem som för mig aktualiserades i och med händelsen.

För det första tror jag att om denne man hade varit svensk och i 20-årsåldern hade varken jag eller någon annan brytt sig, framför allt som han, som mannen jag tidigare nämnt, varit nykter. Jag tror inte ens att jag hade känt obehag inför en svensk man i samma ålder som tidigare nämnd och antagligen har jag mottagit flera snuskiga blickar bara idag som jag helt enkelt inte lagt märke till på grund av de rent visuellt passar in (givetvis även på grund av de aldrig talat till mig).

Bara konstaterandet i sig skrämmer mig. Om jag – som själv har föräldrar med invandrarbakgrund, som alltid bott i områden som detta – är medveten om stereotypen, men ändå blir rädd för den, vad säger det om samhället? Jag tror visserligen att min bakgrund kan stjälpa mig. Mina föräldrar har alltid varit överbeskyddande och skrämt mig till att stanna hemma, när de inte tvingat mig – att jag gått i skolan i både förorten och innerstan, och därmed bevittnat skillnaderna, är nog heller inte till fördel för att jag ska känna mig trygg i situationer som denna. Faktum är att sverige är stereotypt, det vet vi nog alla. Men trots att jag alltid bott i områden likt detta, trots att jag är medveten om stereotyperna kontra verklighet, trots att jag ”drabbats” av tidigare nämnt scenario otaliga gånger, och trots att ingenting hittills har hänt är jag fortfarande rädd.

Jag är rädd varje gång jag är ute ensam så fort solen gått ned, oberoende av var jag faktiskt är – men givetvis mer i förorten och på platser som är dåligt upplysta. Och när jag tänker på vad som kan hända tänker jag mig aldrig gärningsmannen som en ”Svensson”. Men hur många gånger har vi inte fått det motbevisat i media att långt från alla förbrytare är invandrare? Kanske är det mediernas rädsla för att bli klassade som rasistiska ifall de hänger ut en gärningsman som det inte är vanligt att hänga ut allt annat än svenskar. Eller är det helt enkelt allmänhetens bild av den typiska gärningsmannen som är såpass förvriden som den är till följd av… Ja, vad?

När jag försöker gå till botten med problemet börjar jag med en gång att tänka på Sveriges ”invandringsproblem”. Ja, vi har problem, men problemet är inte invandringen i sig – vilket gör namnet fullständigt missvisande. Sverige gynnas av invandring, invandring genererar arbetskraft och konkurrens på arbetsmarknaden, som i sig genererar ekonomisk välfärd. Om, och det är ett väldigt stor om, vi sköter dem som sig bör.

Vad jag försöker säga är att det är inte invandrarna i sig som är problemet, det är heller inte invandringen i sig som är problemet. Problemet är att de integreras inte för skit! Vem kan vi anklaga detta för? Givetvis, och som vanligt, staten. Men är det verkligen uteslutande statens fel? Ett typexempel på invandringsproblem är Södertälje. Anledningen till att jag valt Södertälje är att jag har tillräckligt med bakomliggande fakta i huvudet för att illustrera den praktiska problematiken.

• I Södertälje tas det årligen in fler irakier än vad som tas in i hela USA – årligen. Det är årligen ca 2000 (mestadels Kristna) irakier som de senaste åren flyttat in i denna stadsdel i utkanten av Stockholms län till följd av kriget – men framför allt blir de förföljda i hemlandet på grund av att de är kristna. Där har vi första punkten, första stolpen på väg på förståelse av problemet. För många invandrare på för litet utrymme, fördelningen svenskar och ”nysvenskar” blir inte normal vilket både genererar isolering bland irakierna i form av att gemenskapen tar över motivationen för att integration, och dessutom blir ”vi och dem”-tänket stort från både svenskarna och irakierna.

• Dessa irakier i Södertälje har liksom alla andra invandrare valet att läsa SFI (Svenska För Invandrare) på Komvux – hittills låter det ju jättebra, det är klart att de ska lära sig svenska. Problemet? Senast jag läste på kring detta hölls närmsta SFI-kurs i Solna. För er som inte begriper avståndet riktigt innebär det här en resa med kollektivtrafik på drygt en timme. ”Ja, det var väl inte så farligt”, tänker du kanske ”så långt reser jag till jobbet varje dag!” Försök resa med kollektivtrafiken utomlands, ett land där du dessutom inte kan språket som brukas, då begriper du nog vad jag menar. Dessa personer har för det första en lång och krånglig resa mellan sig själv och den här SFI-kursen, för det andra bor de i en stadsdel där många talar det egna modersmålet. Jag begriper verkligen varför det inte känns motiverat att trassla sig fram en timme med SL.

Antagligen känns det inte mer motiverat att lära sig svenska språket och svensk kultur när det enda svenska de känner till är diskriminering och utanförskap på diverse vis – varför skulle de vilja lära sig svenska när allt svenskarna givit dem är kalla handen och ett ”visst, du får bo här, men sen får du får klara dig bäst du kan”. Och det är bara ifall de har tur, har de otur forslas de runt mellan diverse flyktingförläggningar som ett eller annat boskap. Jag är övertygad om att de uppskattar asylen i sig, men ärligt talat – hur hade du känt dig i samma situation?

Vi vet nog alla vid det här laget att invandrare, speciellt invandrare som är uppenbart ”osvenniga”, blir diskriminerade och illa behandlade på alla möjliga vis – överallt. Blickar, avvisanden, otrevliga och nedvärderande bemötanden och så vidare. Ett exempel är mitt eget scenario, och jag känner en viss skuld i och med mitt kalla avvisande – det var faktiskt ganska obefogat. Hur som helst är vi sällan speciellt varma mot invandrare, framför allt inte de som vi tror komma från vissa regioner – jag tänker då framför allt på mellanöstern, afrikanska länder och vissa öststater. För när du tänker på en japan tror jag inte att du tänker på en våldtäktsman eller en rånare, du tänker nog på ett tv-spelande, mangaläsande, glad och ofta överbegåvad person från ett land med konstiga tv-program och underlig porr.

• Här uppdagas del nummer tre i problemet. Varför skulle de vilja lära sig svenska, mer än vad som behövs för att klara sig? Jag hade nog känt det som helt omotiverande om jag var i samma situation. Det är uppenbart att den svenska befolkningen är uppdelad i invandrare och svenskar, svenskarna hänger med varandra och vice versa. Dessutom är en otrevlig tendens att man inte välkomnar ”motparten” på samma vis som sina egna – både svenskar och invandrare gör så här. Givetvis är detta är generalisering, men ni förstår nog vad jag försöker få fram.

Varför tror ni befolkningen i Rosengård bränner bilar och gör upplopp? Varför tror ni att ambulanserna behöver poliseskort? Jo – de som begår brotten har förmodligen blivit behandlade som mänskligt avskräde av svenskar, i varje fall är det deras uppfattning – en känsla kan aldrig vara felaktig ur kännarens ögon. Myndigheter, skola, jämngamla svenskar eller svenskar över lag har nog betett sig som jag beskrivit ovan, och de har nog med all säkerhet fått höra andra berättelser om just detta också. Att Sverige framställs i dålig dager till följd av denna behandling har som direkt konsekvens att de grupperar sig, de skapar en egen kultur, en form av motståndsrörelse mot allt vad svennar är. De skapar ett eget språk (i det här fallet Rosengårdssvenska, ungefär samma som Rinkebysvenska), somliga begår brott som en direkt kanalisering av sina känslor gentemot Sverige, en protestaktion ”Vi gör det mot Sverige” De umgås med liksinnade, de yngre gör som de äldre gör och så har den onda cirkeln startat.

• Den fjärde punkten jag tänkt på är att jag har uppfattat att vår bild av integrering är helt snedvriden. En integrerad invandrare definieras alltså inte av att han/hon kan recitera hela Sveriges historia, integration är inte synonymt med precist språkbruk (vare sig det rör sig om grammatik eller uttal), integration är inte heller synonymt med en fast anställning på ett multinationellt företag och framför allt är integration inte synonymt med att smälta in i mängden – att vara en ”Svensson”. Vi behöver invandrare, vi bör omfamna deras kultur och vi kan lära oss av dem. Stereotypt, men sant – vad hade vårt krogliv varit utan den nattöppna kebaben? Framför allt bör vi uppmana invandrarna själva till att bejaka sitt kulturella, religiösa och sociala arv – men även sina utseendemässiga förutsättningar och preferenser. En invandrare ska inte behöva skämmas över att se ut som en invandrare. Min bild av en integrerad invandrare är en individ som har förståelse för kulturen, har respekt för rådande religion (vilket inte är synonymt med att utöva den), har en vilja att bidra till landets utveckling och individen ser Sverige som sitt eget – han/hon föddes inte här, men är lika mycket svensk som en annan ”Svensson”, medborgarskapet räcker som bevis. Om personen har en känsla för sitt sammanhang och känner sig delaktig i det kommer denna automatiskt vilja gynna landets ekonomiska och sociala välfärd. För övrigt bör tilläggas att de nationaliteter, utöver svenskar, som är ”topp tre” bland dömda förbrytare är inga andra än våra kära grannar finskarna, danskarna och norrmännen.

Så långt har vi inte kommit idag, vi gör tydlig skillnad på svenskar och invandrare. Och däremellan finns gråzonen – jag ser ut som en invandrare, men jag talar och beter mig som, om inte bättre än, de flesta svenskar i min egen ålder, jag har heller aldrig varit i mitt ursprungsland (inte nödvändigt för att hamna i gråzonen) – en grupp människor som inte riktigt vet om de ska se sig själva som blattar eller svenskar. Framför allt är vi nog rädda för att se oss som det ena men uppfattas som det andra, vi lever ut den stereotyp som förväntas. När jag gick i skolan här talade jag svenska med brytning över en natt, det förväntades av mig – jag ville platsa trots att det innebar att offra min språkliga utveckling på det verbala planet. När jag började gå i skolan i innerstan var brytningen inte det eftersträvansvärd vilket genererade att jag ”bytte tillbaka” till korrekt svenskt språkbruk. Nu är mitt ordförråd bredare och bättre än de flesta, och jag brukar det även i vardagligt tal, men problemet ligger i bristen på identitet.

Vad är det egentligen för kulturellt och genetiskt arv svenskarna är så stolta över? Vikingarna – ett gäng ohygieniska barbarer som inte visste annat än våld och plundring? Diplomatiska lösningar? Glöm det. Demokrati? Ha! Här är det den med starkast biceps och bäst mjödhävarteknik som vinner! Det var säkert jättefint för sin tid, men sedan vi upptäckt demokrati, diplomati, sanitet och hygien är vikingarna knappast någonting att hänga i julgranen. Alltså inte mycket bättre än någon annan tidig civilisation. Asatron är än idag intressant, liksom kulturen, missuppfatta mig rätt. Vikingarna var bara vare sig bättre eller sämre än t.ex. mongolerna.

I detta mastdontinlägg tror jag att jag lyckats täcka in de flesta av mina tankar kring orsaker och eventuella lösningar. Jag kan dock inte dra direkt konkreta slutsatser annat än att lösningarna är en bit bort – ekonomin spelar stor roll. Jag vet framför allt inte tillräckligt rörande förutsättningarna för att komma med konkreta förslag till lösningar. Givetvis fråntar jag inte de som begår brott, svenskar som invandrare, sin skuld, deras skuld väger lika tungt. Allt jag försöker åstadkomma med det här inlägget är att kartlägga orsakerna, sätta ord på dem och uppmärksamma dem. Orsak och verkan heter det, vad gör vi egentligen åt orsakerna?

Vad som är skrivet i sten - vi behöver alla byta inställning och saker och ting måste börja hända på det individuella planet om vi vill ha någon förändring, att vi klagar på regerande politisk koalition hemma vid matsalsbordet gör ingenting. Jag ska i varje fall revidera mina fördomar, vad gör du?