Ca 13:00 har jag varit vaken i 72 timmar. Det firar jag med att copypasta mig själv från bilddagboken.
så här ser jag ut efter mitt livs värsta natt, eller tidpunkt över huvud taget. inte sovit sen natten till tisdag heller. äta, lol, vem minns?
åka in till akutpsyk och få mediciner på dagen, bli tjatad på om inläggning, åka. psyka ut på olika sätt (prova att städa i tre timmar utan att KUNNA sluta, eller att vara övertygad om att du är gud) och till sist bli övertalad av joursnubben att åka in. efter en påfrestande resa och 4h i väntrummet – där en jobbig psyksjuk alkis stör mig hela tiden – så får jag veta att jag ska hem bara sådär, jag behöver sova säger han. trots tidigare bedömning, trots joursnubbens garantier, trots att jag säger att jag inte vet om jag överlever natten, trots att han säger att jag är uppenbart manisk och trots att jag är bipolär. fortfarande inte lämpad för att få hjälp, tydligen. spöregn är ett faktum, vilket det inte var när jag åkte dit, så att jag får vänta i en blöt busskur i två timmar. pratar med adrian och är freakad, gråter, skriker, sparkar på kuren, dunkar huvudet i diverse, pekar finger åt folk. under samtal med adrian kör en snubbe som inte pratar svenska fram till mig och försöker köpa mig. en securitasbil ser på, när jag försöker gå fram så kör snubben iväg och tittar på mig med ett FLIN!? jag har aldrig känt mig så äcklig. höjdpunkten var när en snubbe (den enda som noterade mig positivt) i en metro-bil frågar om bussen går, fick annars erbjudande om skjuts till fridhems. skulle ändå åka tub, men blev jävligt glad. 06:00 var jag hemma, dyngsur och vrak. det var det.
adrian räddade mitt liv, bokstavligen. igen.
så nu har jag nått rock bottom, då bör det bli bättre. eller?
