Jag sitter i Östersund, jag kom hit under ganska akuta omständigheter efter att ha återupptäckt varför jag först flyttade hemifrån. Det, i kombination med att jag inte tål ”min” lägenhet, gav mig den där obehagliga känslan av rotlöshet. Det i kombination med vad jag med all säkerhet tror var en period av mani, relaterat till att jag är bipolär (manodepressiv), och att vuxenpsykiatrin var ny för mig – och tydligt förvirrad – genererade flykt med hjälp av lån och nattågskonduktörens sympatier för att kundtjänstkön är dum i huvudet. Vad som var enormt frustrerande var att efter tåget rullat ca 300m stannade det, stod kvar och rullade tillbaka – inga tåg rullade från centralstation på grund av signalfel (inte ens arlanda express!) Vi var fast på centralstation i närmare tre timmar innan vi åkte ca 02:45 – detta efter ytterligare två sömnlösa dygn. Jag var vaken sammanlagt tre dygn, tror jag, innan jag tuppade av i Adrians säng efter de oväntat intensiva uttrycken för ömhet.
Känslan hittills har varit oslagbar - allt är mycket mer ömsesidigt och vi är nära på ett (för oss) nytt sätt – jag mår jättebra. Jag vet inte vad som genererat att han plötsligt beter sig som närmare nykär än osäker snart-sambo, men jag har genom månaden från honom reflekterat mer än någonsin tidigare, och jag har genom umgänge fått konstruktiv input som genererat helt nya förhållningssätt och beteenden. Att jag känner att han vill ha mig här (han sade för första gången dagen innan jag kom att han såg fram emot att jag skulle flytta upp, och han var verkligen entusiastisk) känner jag mig inte alls lika osäker i mig själv som jag gör när jag är ensam. Att jag är fri i vårt umgänge, jag kan vara hur jag vill, har gjort att jag vågat reflektera över problematiken. Att jag känner mig älskad – och att han är min klippa mer än tidigare – har lett till att jag faktiskt vågar möta vad som är jobbigt, jag vet att han tar emot om jag faller. Lugnet i Östersund – det finns helt enkelt ingenting att göra när jag är pank och utan social anknytning till staden, i kombination med att jag i hans sällskap inte känner mig sysslolös och snarare lugn än hypad, jag har fötterna på jorden – har gjort mig lugn.
Att psykiatrin inte tar sitt ansvar är verkligen upprörande för mig på ett personligt plan, problemet finns någonstans i en feldistribuering känns det som – med dagens orimliga skattesatser förväntar man sig mycket mer. Att Adrian, som har sig själv att leva med, ska behöva höra allt vad jag har att säga (givetvis är det mesta inte med här) känns inte rätt – det är inte hans ansvar att ta hand om sin psyksjuka flickvän för att ingen annan gör det. Givetvis visste han under vilka premisser han gick in i förhållandet, det gjorde vi båda, men den här nivån av ignorans var ingenting vi väntade oss, man väntar sig helt enkelt bättre när staten tar det stora ansvar som det gör. Hade jag haft möjligheten hade jag nog hellre investerat i en försäkring där jag faktiskt fick den vård jag behövde än att behöva betala 275:-/akutbesök som inte ger mig någonting alls. Det första var till följd av öppenvårdens bristfälliga… Ja, bristfälliga allt, jag ville bara ha sömnmedicin. Det andra kom till på grund av det första besöket och dess garantier, jag kände mig trygg i att få hjälp nu när jag mådde dåligt, i kombination med att sjukhusjouren bekräftade att erbjudandet stod tolv timmar senare. Givetvis var dessa garantier inte giltiga vid besök nummer två. Jag misstänker att akutläkaren ljög om obefintliga journalanteckningar, han påstod alltså att det aldrig sagts någonting om inläggning.
I höst kommer jag förmodligen att börja gästblogga på Psykbrytet, och förhoppningsvis starta upp en ”ordentlig” politisk blogg med hjälp av Sofia och våra kontakter. Den kommer verkligen inte att vara partipolitiskt orienterad, den kommer snarare bestå av åsiktsmaskineri och konkreta (vettiga) förslag till förändring – främst tänkta som… Ja, precis som den här bloggen ursprungligen var – det ska alltså vara mer centrerat kring bloggen i sig och inte oss som individer – min känsla för kontinuitet och vettig förklaring av situationerna som hindrat mig har genererat ett visst personligt utlämnande. Mer info när info finns.
Jag låter inläggen som inte är relaterade ligga kvar i något syfte som jag inte riktigt vet vad det är, det känns som att de kommer att gynna mig i framtiden – trots att jag nog aldrig kommer att kunna stå för att jag skulle vara universums objektiva sändebud/gud är det någonting som hindrar mig från att ta bort inläggen precis nu. Det känns vettigt att exponera stadiet jag var i, i kombination med att jag övrigt är vettig. Alla som är psykiskt sjuka är alltså inte vänstervridna eller bara dumma i huvudet – vi kan lika väl vara amitiösa kapitalister med mål som raseras då och då.
För att avrunda – jag mår bra nu på min lilla semester inför flytten hit. Jag har mer än någonsin tidigare försonats med mig själv på många plan – även det utseendemässiga som tidigare varit problematiskt. Mer kring självförtroende och sexualitet i kombination med informationssamhället – bra som dåligt – framöver då detta är någonting jag reflekterat och resonerat mycket kring. Jag har dessutom begripit mina problem med mat (ingenting eller onyttigt, ”det jämnar ut sig till sist”) och hur jag tidigare bara struntat i matlagning i brist på ork på grund av allt som varit dåligt. Jag märker hur mycket bättre jag mår när jag inte äter dåligt, jag känner mig renare, piggare och fräschare – en insikt jag kommit till tidigare under kontrollerade förhållanden som inte varit långsiktiga. Jag och Adrian ska börja springa i höst när jag slipper vara rädd för alla getingar/bin/humlor som är mycket färre här (skönt!) Jag har börjat bygga upp min grundtrygghet i mig själv, någonting jag aldrig tidigare haft, och mår bättre än på otroligt länge.
