Ni minns kanske sjalen/scarfen jag så fint marknadsförde åt Lindex för ett tag sedan?
När jag var hemma hos Fanny hängde en sådan så fint med hennes femtioelva andra häng-accesoarer på stången ovan sängen i hennes spexiga och fruktansvärt coola rum. Så fort jag såg den blev jag vild, avundsjuk, lyrisk över att ta på den och drömsk inför dagen då jag faktiskt skulle kunna avvara de (futtiga, för er kanske?) 149 svenska riksdalerna för att ta med den ut från butiken utan skuld eller prick i brottsregistret. Fanny sade, sådär nonchalant med ändå inbjudande som hon låter ibland, att jag visst kunde få den – hon hade ändå en nästan likadan. Jag tvekade en stund, frågade om det verkligen gick för sig och var ok. Alltså en lite mildare variant av det väldigt persiska råvägrandet kontrat med insisterande i ca 10 minuter fram och tillbaka innan pers nummer ett gör som hen* först intenderat och tar emot gåvan, det hela handlar om ren artighet i form av aggressiv och hetlevrad blygsamhet som inte sällan orsakar genuin diskussion.
Jag känner inte att jag behöver tillägga mer till föregående stycke, ni anar nog att jag fick den och har den, älskar den och vårdar den, bär den och aldrig låter den lämna min sida.
Fel! I allt jäktande runt i mitt nedpackade liv, i jakt på en skolbok (som låg på det mest oväntade ställe) som skulle returneras med dator, väska (glömde även den, tack så mycket, fröken ur!) och passerkort tillhörandes skolan blev den kvar i lägenheten. Och den är fruktansvärt svår att matcha med mina udda, färgmärkvärdiga tjocktröjor som aldrig är vita/blå/röda.
Nu får jag bara vänta på det ekonomiska mirakel som förhoppningsvis bringar mig en varmare jacka än ingen jacka alls! Synd bara att det även är en dyrare jacka än ingen jacka alls…
*Hen = Den könlösa varianten på Han och/eller Hon
