Jag har pruttar i huvudet. Kan man likna huvudvärk med pruttar? Det gör ont och jag gillar det inte.
Den här ska jag sätta upp på toalettdörren. Jag undrar hur den kommer att mottas.
Hål i huvudet. måndag, 29 september, 2008
Alltså… Livet. Jag var på arbetsförnedringen, sedan skatteverket, socialkontoret där jag fick vänta en timme för att lämna horpapprena (receptionisten pratade i telefon) och så var jag tvungen att köpa nya hörlurar. Jag märkte på väg till staden att mina glappade. Jag betalade 10:- för mycket på bussen, vilket var busschaufförens idiotfel, det var tydligen ingenting att göra eftersom jag betalade med kort. HAN KUNDE FÖR HELVETE GE MIG EN TIA UR KASSAN!??!!??!?! Jag var dock redan helt utmattad i huvudet av sömnbristen i kombination med de skrikande ungarna som även joinade på bussen. De skrikande ungarna skrek i en halvtimme på busshållplatsen, de ”snackade” med sin kompis på andra sidan vägen innanför dagisgallret.
Mina lurar var som sagt trasiga, alldeles för glappiga för att det någonsin skulle fungera att använda. För övrigt skrek de vidare på bussen. När jag tagit ut 300:- från kontot såg jag även att jag hade 500:- kvar. Hurra. Jag får hoppas att andra halvan av bidraget kommer snart när jag lämnat in alla papper som hon struntade i att meddela mig om att jag skulle ha. ler.
Jag har skitont i huvudet. Vill dö. öööööööööööööööööööööööööööö
Ska nog dygna, bara för att. Kramisar.
Snubben på förnedringen var i alla fall trevlig och skojig. Hee hee.
p.s. Jag har som sagt horont i huvudet och kan alltså inte stava. Ler ledsen.
Vill ha, vill ha. måndag, 29 september, 2008
Jag vill ha en/två kattungar. A har haft katt och säger nej, de lever för länge och man blir ledsen. Jag vill fortfarande ha katt. Jag har alltid velat ha en katt, jag menar så länge jag kan minnas verkligen. Jag kan inte minnas något tillfälle i mitt liv då jag inte velat ha en katt. A har specifika krav efter utseende, på grund av tidigare traumatisk bortgång av katten Diesel förra hösten, Diesel var då 18 år gammal. Alltså ett år äldre än mig, och A tog det ganska hårt.
Nu hittade jag de perfekta kattungarna, i närheten, efter hundra års sökande. Men nej.
Reason to go lesbo? söndag, 28 september, 2008
DRA MIG BAKLÄNGES vad snygg hon är. Det lyser tyvärr inte genom riktigt lika bra på youtube i låg kvalitet, men GAWD. När jag såg videon på tv glömde jag helt av låten, jag svimmade för helvete nästan av både avund och någonting som kanske går att likna vid kåthet, men ändå inte. Hon är ganska vulgosnygg, men seriöst – kolla den kroppen! Gawd.
Här har ni den, Kanye West – Flashing Lights
Frunchdag fredag, 26 september, 2008
Nu är den äntligen här, produkten vi alla längtat efter!
Är du pank till följd av alliansens utsorteringskedja? Hungrig till följd av en ätstörning som du inte heller vill lägga ner helt? Eller har du övertrasserat både lönekonto och din kreditgräns till följd av maniskt shoppande? Här är lösningen för alla dessa, fullständigt olika problem!
Frunchdag!
Du rör bara ihop lagom geggiga, ganska flottiga ingredienser till en röra, liksom på bilden ovan. Den ska vara tjock och klibbig, att den fullständigt saknar tuggmotstånd är av högsta vikt. Ett exempel skulle kunna vara tonfisk i olja, snabbmakaroner, majonnäs, lite curry och ketchup – sådant som finns hemma som du aldrig äter när du har råd med bättre! Det fiffiga är sedan hur du föreställer dig att detta är det enda du behöver äta idag, lyckas du är det ännu bättre! Lyckas du flottbalansera tillräckligt väl kan det till och med det sista du behöver äta någonsin!
Du sparar tid, pengar, kalorier (speciellt om du vomerar efteråt!) men inte miljön! På alla sätt är det alltså ett bättre alternativ än den senaste trenden vilken lyder att gå genom livsmedelsaffärers soptunnor, för vi vet vid det här laget att klimathotet bara är bluff – speciellt konsumtionsgalningen, hihi!
I och med guckans flottiga sammansättning håller du dig mätt, illamående och osexig lagom till löning/bidrag. Till dess kan du, i din osexighet, passa på att grunka – alltså gråta och runka – liksom det väldigt effektivt i all ofitness!
Strunta i Anna Skipper, hets och GI!
Ät frunchdag – redan idag!
Löskigt. torsdag, 25 september, 2008
På tal om att bli rädd för saker och ting som kommer genom dörren har jag en rolig anekdot. I söndags dåsade jag och A till i sängen på eftermiddagen, vilket inte var meningen och vare sig han eller jag hann nog förstå att vi somnade. Efter ca 1,5h skriker A som fan, jag begriper att han drömt en mardröm igen samtidigt som jag faktiskt blir skiträdd just för att han skriker, jag flyger upp och håller om hans armar och skriker för full hals jag själv ”ÄLSKLING, ÄLSKLING!” Mitt i terrorn det är att vakna av skrik, vilket alltså jag själv blev rädd för, var jag alltså helt medveten om scenariot och agerade utifrån det. Detta var alltså ett försök till att lugna honom, genom att GASTA ”ÄLSKLING, ÄLSKLING!” tidigare nämnd fras, jag lät alltså lika skräckslagen som honom.
När vi lugnat oss efter ca 10s säger A ”Det ringde på dörren”, sömndrucket och flåsigt. Detta hade jag själv inte alls uppfattat, varvid jag sade emot, men han envisades och gick upp för att öppna – se där, han hade rätt. Det var någon snubbe från något företag som ville något med folk som var någonstans mellan 18 – 35, A tycktes inte uppfatta vad för någonting när han stod halvsovandes med endast kalsonger på sig. Snubben i dörren (lite som gubben i lådan) undrade om vi låg och sov, A bad snubben i dörren återkomma någon annan dag.
Det roliga är alltså - hörde den här snubben oss? Vad fan kan han ha tänkt?
Pling pling.
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!
ÄLSKLING, ÄLSKLING!!!
Jag undrar verkligen vad han tänkte. Han har för övrigt inte kommit tillbaka än, han kanske trodde att vi var knarklangare, knarkare, papperslösa (jag får fortfarande ilningar i hela ryggraden av ordet, jag ska aldrig mer skriva det, ens tänka det) eller liknande. Jag kom på det efteråt och vi skrattade av bara helvete åt det. Har ni några förslag på vad han kanske tänkt? Jag har nämligen ingen aning – hjälp mig på traven!
Min Ölskling och jag är verkligen Nyfökna, så kom Görna med Förslög
Möd Vönlig Hölsning
(Vissa delar dödikerade till mitt möraliska stöd, han finnes på psykbrytet.
Brevbäraren. torsdag, 25 september, 2008
Är det bara jag som blir rädd som fan när brevbäraren slänger in post genom brevinkastet? Jag tror alltid att… Jag vet inte riktigt, men jag hoppar till utav bara helvete varje gång.
Jo, det är nog bara jag som blir rädd för posten. Det är bara jag som är hemma när posten kommer mitt på vardagen. Alla andra gör vettiga saker. Jag lyssnar på Hair OST.
Innehållet visade sig inte vara bättre då det var en remiss till socialtjänsten här från socialtjänsten i Stockholm där ca 70% var felaktig info. Så kan det gå när socionomer tar skitjobb som socialsekreterare bara för att avancera, och alltså slutar eller byts ut var sjätte månad.
Högkvalitativ brevlåda från Vinköls Mekaniska Verkstad.
Bilden tagen från: http://www.vinkolmek.com
Pour my self a cup of ambition. torsdag, 25 september, 2008
Det har varit dåligt med uppdateringar på senaste, vilket är väldigt likt mig, och vilket som vanligt genererar en drös med skuldkänslor. Nu känns det dock vettigt att skriva igen.
Jag har på senaste inte mått helt underbart, främst på grund av understimulans på alla existerande plan. Jag går ut otroligt sällan, jag pratar inte med någon annan än A och någon av hans få vänner som tittar in då och då. Över telefon utbyter jag några fraser med mamma och pappa några gånger i veckan, och ibland med A’s mamma om jag svarar när hon ringer. A’s mamma och jag kommer förhoppningsvis att gå på Kupan (röda korset, ni vet) någon dag snart, där jag ska shoppa billiga second hand prylar. Typ garn och prismor och annat krimskrams. Det är för övrigt någonting jag aldrig lärt mig, second hand alltså, eftersom min mamma alltid sade till mig när jag var yngre att det var smutsigt och man kunde bli sjuk av det. Det var visserligen aldrig någonting jag trodde på, men i och med att hon höll i pengarna blev det aldrig att jag ens tyckte att det var värt att kolla i och med att hon skulle godkänna det osv. När jag senare försökt på egen hand har jag nog aldrig hittat någonting. Hur som helst.
Jag går aldrig ut, jag pratar knappt med någon och sunkar bara runt. Jag ordnade ett provmedlemskap på ett gym förra veckan, men det räckte bara en vecka och jag kommer med nuvarande ekonomiska situation aldrig att ha råd med ett gymkort för 460:-/mån som jag är bunden att betala i ett år. Det hela resulterade i att den initiala entusiasmen gentemot att träna samtidigt som jag tittade på tv (det satt tv-monitorer med basutbud av kanaler plus inbyggd fjärr och luruttag på alla konditionsmaskiner) medan jag svettades byttes ut mot hopplösheten i att jag ändå inte kommer att kunna betala för att fortsätta. Mina första gång blev min sista under provveckan, vilket var synd då de hade allt man kan tänka sig. Till och med en massagesäng, en sorts vattensäng med vattenstrålar som masserade och var sköna. Helt gratis och najs. Allt var najs och jag blev ledsen.
Just nu sitter jag och lyssnar på Aesop Rock (för vanlighetens skull) och installerar ett officepaket i all min kombinerade orkes- och rastlöshet, otroligt märklig kombination. Vem annan än jag? Officepaketet är ett försök till tummen ur arslet, jag ska försöka skriva ihop någon form av personligt brev/innehållslöst cv där jag ska marknadsföra mig själv som flitig och så vidare, inte en i mängden heller – aldrig! Ha ha. Det där jävla officepaketet har legat och skräpat på datorn i någon månad nu utan att jag installerat det, Mc Donalds made me a criminal! De tar nämligen inte emot någonting annat än olika jävla officefiler när man ska söka där – ska du ha arbete på Mc Donalds kan du alltså vare sig vara pank nog att inte ha råd med MicrosoftOffice Tvåtusenknull eller vara lat nog att inte orka gå ner till biblioteket. Biblioteket som jag inte har en aning om var det finns i och med att… Jag vet inte var någonting finns, haha! Inga .txt-filer här inte!
Om ett tag ska jag iväg till socialtjänstkontoret för att tigga skattepengar här i världsmetropolen Östersund, som tydligen har hela fem årstider enligt reklamen på flygplatsen. Det är dock ingenting som någon boende i staden tycks känna till över huvud taget. Vet du? På tal om flygplatser – jag flyger ner till Stockholm tor 2/10 för att vara kvar i en vecka. Is nice.
Landstingsinkompetens kontra kronisk orkeslöshet. söndag, 14 september, 2008
Jag kan inte riktigt fundera ut om jag är orkeslös eller inte, vad är det som avgör det ena eller andra? Överlag är jag nu i en väldigt slö period, jag gör verkligen ingenting och alla planer jag satt upp för min första tid här är som bortblåsta. Det kanske inte var bäst att jag var sjuk när jag först anlände – eller så är det bara en ursäkt så här i efterhand. Jag behöver verkligen ta tag i livet känner jag nu, så där entusiastiskt uppåt på kaffe, jag måste få tag på psykiatrin och börja få hjälp. Jag har en bipolär sjukdom, det kommer inte att gå över av sig själv. Faktum – sjukdomen är livslång.
Nu när jag dessutom är av med min terapi, eller börjar bli det (jag får två resor tur och retur till Stockholm, ca fyra sessioner alltså), betyder att det inte finns någon krockkudde längre. Ingen att samtala med på riktigt när det går åt helvete. Jag har A, men han är inte min terapeut – han är inte Magnus. Om jag hade spillt ut allt nödvändigt hos honom hade vår relation inte bli speciellt långvarig. Med tanke på hur mycket problem vi båda har, att vi träffades på behandlingshem säger väl sitt, kan vi helt enkelt inte samtala med varandra om allt i samma utsträckning som andra. Det kan vara inbillning, men jag tror att jag är ganska rätt ute.
Jag ska alltså försöka kontakta vårdcentralen, efter samtal med ”psyk” som snart blir min partner in crime [läs: partner in blog] på ”psykbrytet”. Tanken är att jag därigenom ska försöka få kontakt med psykiatrin här i Jämtland, då min (inkompetenta) föredetta socialsekreterare försökt kontakta psykiatrin i enskede-årsta-vantör som det var tänkt att jag skulle komma i kontakt med när jag fyllde arton i juni, men otaliga löften om en smidig övergång var plötsligt inte värda skit – jag har nämligen aldrig hört av dem.
Min gamla socialsekreterare skickade ett brev till denna enhet varvid brevet kom tillbaka till henne utan någonting mer än… Ja, själva brevet som returnerades. När jag frågade om de ens läst det visste hon inte, hon visste inte ens om hon skickat det rätt. Jävla idiot. Hennes uppmaning var alltså att jag skulle kontakta psykiatrin häruppe själv och försöka få dem att ta in mina gamla journaler och göra något. Jag är den enda, den i behov av hjälp och utan ork att knyta ihop tiotusen trådar för att få någon som helst hjälp, som får ta det fulla ansvaret för att ens få någon vård. Det fungerar inte riktigt på det sättet – det borde inte vara på det sättet.
Jag sitter och tittar på någon gym-dokusåpa på tv4+ och blir helt plötsligt inspirerad igen. Det känns som att jag bara gått upp och upp och upp i vikt sedan jag flyttade hit – jag känner verkligen grejen med sambokilon. Jag har fått den ofantliga insikten att jag inte bara kan slöa och käka pommes mer med ursäkten att… Ja, ingenting egentligen. Det blir inte bättre av att jag aldrig går ut heller, jag har ingenting att göra här. Jag känner ingen att träffa, jag har ingenting att göra utanför lägenheten, ingentingingentingingenting.
Nu återupptar jag alltså tankarna kring träning, jag tänkte kolla upp vad en personlig tränare egentligen kostar. Jag vet, multum, men… Det känns fan prioriterat i och med att jag fan aldrig får någon ansvarskänsla om det bara är jag – här har jag alltså hittat en gain i mina obefogade skuldkänslor gentemot vem som helst. Om jag skaffar en personlig tränare hoppas jag att jag känner skuld i att dissa henne genom att inte gå dit, vilket jag medvetet vet att jag inte gör – men inte omedvetet och där är gainen!
Nu ska jag kolla på ett annat roligt bantningsprogram. Det är en jättetränad neger som har fått en ”surprize diet” där han måste gå max 5000 steg/dag och äta 0,5kg ost/dag – han är skitförbannad. 5000 steg/dag är helt förödande för honom, han brukar nämligen gå ca 15 000 steg/dag och är fruktansvärt musklig – och han avskyr ost. Det var en fin scen när han öppnade sin hemliga matlåda och det enda som låg däri var ost, han började nämligen skrika och blev skitförbannad. Åh, kvalitetstv!
Jag fortsätter hävda att hålen i osten är godast.
Fredagkväll – visst är det härligt? fredag, 12 september, 2008
Sonia är har inte ätit på hela dagen och letar efter föda i de olika utrymmena för matförvaring.
Sonia ropandes till A som sitter i vardagsrummet: ”Det är fan fredag, jag tänker inte äta ris och bönor. Kan jag ta korv!?”
