Fanny är en extraordinärt fin person, som jag bryr mig mycket om. Därför blev jag väldigt rörd när jag hittade detta inlägg bland mina RSS-feeds. Notera framför allt den otroligt charmiga bilden på mig som upptar halva inlägget. Tagen i skolans lokaler när jag var tjockare och finnigare. Men man måste ju bjuda på sig själv!
Jag saknar verkligen Fanny, våra spännande diskussioner och egendomliga humor. När jag läste det där inlägget blev det extra jobbigt. Jag kommer ibland på mig själv med att tänka “Åh, jag kanske borde ringa Fanny och åka över för en kopp kaffe!” innan jag hinner komma på att jag numer bor 60 mil bort. En underlig och ganska sorglig sak som hände var att jag satt inne på någon webshop med lite allt möjligt och hittade muminmuggar. Samma muminmuggar som fanns i Fannys hushåll. Jag blev rörd till tårar när jag kom att tänka på alla dunkla kvällar med kaffe vid det slitna (och så fruktansvärt hemtrevliga) köksbordet, ute på verandan i hängstolarna och alltid med muminmuggarna (som jag initiellt tyckte var för små, men senare lärde mig att älska) Jag saknar verkligen, verkligen Fanny. Men även Sofia, Emil, och några andra som jag i min svenniga blygsamhet (“Vi känner ju inte riktigt varandra, och jag vill inte verka efterhängsen!”) inte vågar nämna.
Livet är surt utan er alla, utan Stockholm, mamma & pappa, muminmuggarna och sysselsättning. Jag påminns gång på gång om mammas förtvivlade avskedskram, hur hon vägrade släppa taget om mig när bilen åkte iväg, hennes förtvivlade gråt och mina fruktansvärda skuldkänslor när vi körde från henne vid vägkorsningen i Blackeberg. Jag minns även pappas tårögda uppsyn när vi skulle säga farväl. Att det var första gången i hela mitt liv som jag kan minnas att jag sett honom rörd till tårar gjorde inte saken enklare när jag böjde huvudet nedåt, med handväskan i famnen, och lunkade de 20m till lägenhetsporten. Innanför väntade A med en ros, den första blomman jag fått från någon av motsatt kön, vilket gjorde min kluvenhet ännu svårare. Jag gick ut på balkongen och grät med en cigarrett och såg då lastbilen (med pappa i) köra iväg 100m framför mig. Jag minns Sofias, Fannys och Petters hårda avskedskramar, som fick mig att känna mig värdefull med förkrossad. Jag minns allt bra såpass väl att jag glömmer bort allt dåligt. Att jag glömmer bort hur bra jag har det här. Nu ska jag sluta gråta och börja spela Spore.
