Tiden som flutit förbi. lördag, 6 september, 2008

Idag har jag bott här i Östersund i en vecka. Ännu känns det jättebra, framför allt mellan mig och A, men bristen på aktiviteter utanför lägenheten har börjat göra mig knäpp. Den senaste veckan har jag packat upp (dock inte allt än, A insisterar med att vara ”liten” varje gång jag gör någonting vettigt vilket genererar att jag smälter och myser istället), spelat Spore (!!!!), Beautiful Katamari och Scene It samt köpt en dansmatta som jag inte hunnit använda speciellt mycket – jag är i tv-spelhimlen! Detta har alltså genererat att jag är mer i en läsande fas i bloggandet, snarare än en skrivande fas.

Framöver har jag… Inga som helst planer. Jag vill göra saker och ting, men är helt förslöad. Och restaurangen hörde aldrig av sig. Det känns lite jobbigt, eftersom jag faktiskt vill sysselsätta mig, men inte orkar göra någonting för att bli sysselsatt – jag är rädd för att bli ratad av exempelvis arbetsgivare och liknande.

Idag var jag och A nere på Lillänge nedan, det är någon sorts ”storhandla i enorma plåtklädda lagerlokaler”-grej med Coop Forum och lite annat stort och gott. A skulle hjälpa sin mamma att lura företag genom att köpa jättebillig kattmat (70:- rabatt) med en sådan där ”1 kupong/hushåll”, hans mamma hade alltså redan nyttjat en. Väl inne på djuraffären höll jag på att avlida, det blir alltid på det viset när jag är inne på djuraffärer – jag vill ha någonting att ta hand om! Fiskarna först, sedan reptilerna (en leguan skulle sitta fint på mitt köksbord). Inne i fågelrummet stod jag och halvt skrek ”Söta fåglisarna! Yoglarna, är ni söta? Jaa, söta fåglisar”, själv (och givetvis med ful bebisröst), för att de var fina och söta och… Åh. Och sist, men inte minst, gnagarrummet. Där brast jag nästan ut i tårar – jag vill bara gärna ta hand om någonting! Och en bebis är inte tänkbart, inte nu (eller någonsin med A’s negativa inställning), inte en katt heller (A motsätter sig av okänd anledning) – däremot vill han ha råttor. Råttor är söta, men… Inte lika söta som chinchillor. Fruktansvärt mycket billigare, dock ganska groteska. Jo, de är söta, men… Nej, inga råttor. Jag vill ha en liten kissevalp att pyssla om och klappa och pussa. Och leka med! Jag blev i alla fall knäpp, och blev surigt utdragen från affären med ett ”Ja, så här blir det när man växer upp med en allergiker och en sadist…”, inga syskon, inga husdjur, inga kompisar, ingen social kompetens. Åh, ha ha, min ensamma barndom kan jag kanske berätta om en annan dag.

Senare drev vi runt inne på rusta, där jag ville ha allt nödvändigt (och billigt) som jag för tillfället inte har råd med (alltså allt) och A ville ingenting hellre än att komma därifrån och mina ”Åh, den! Åååhhh, deeet måste jag ha, annars kan ju någonting dåligt (á la tv-shop) hända!” – fram till han hittade det billiga godiset vid kassan. Jag har en liten påse mini-marshmallows som jag ska mumsa i mig till spelandet.

Bloggen har ju på senaste legat i lä, och jag tar det i den takt jag vill, känner jag för tillfället. Orkar, vill, saksamma. Jag tänker inte pressa mig till något – framför allt inte när min internetuppkoppling inte gör som jag beordrar den! Alltså, jag tänker inte dampa ur och knacka på hos grannen. Men nu ska jag och A kolla på film samt svulla. Det ska bli trevligt. Jag tror att jag verkligen, verkligen fattat det där med att sambos går upp i vikt. Det är inte ett skämt. Jag fattar det VERKLIGEN.

(Det blir nog inte film. Det blir spore i varsin ände av lägenheten. Mmm, spore…)