Jag kan inte låta bli att skratta åt mig själv nästan varje morgon när jag vaknat helt. Det som är så roligt är att jag varje natt innan jag somnar kommer på lösningar på stora och skitrelevanta problem, typ världssvälten eller något personligt hinder. Jag tänker så samma sätt alltid att jag måste upp och skriva ner det, vilket jag bestämmer mig för att jag inte kommer att orka och tänker att eftersom problemet är så påtagligt och relevant på samma gång som lösningen är så ultimat så finns det ingen chans i världen att jag glömmer bort det. Dagen efter finns det dock ingen chans i världen att jag faktiskt minns det. Lite skoj.
Idag ska jag bli påsatt i rumpan av min dagplanering samt separationsångest. Det kommer att suga. Men å andra sidan har jag som sagt saknat min Gangsterman (med stort G). Det skär i mig varje gång Sofia säger någonting i stil med ”Men kan du inte flytta ner snart!”, för att jag känner likadant. Hon är en sådan fin polare, på alla sätt den ultimata tjejkompisen. Skit också.
Det är nu jag skulle vilja joina främlingslegionen, kanske just på grund av att jag simultant med skriveriet kollar på en dokumentär om just den. Vad som suger är att man måste vara man. Så jävla käff.
