Gårdagen var mycket spännande på ett alldeles fruktansvärt vis. Runt tre-tiden fick jag ont i magen, ganska jätteont till och med, men efter en stund gick det över. Gangstermannen somnade spontant vid fyra, och under tiden försökte jag uthärda smärtan som kom i vågor. När han vaknade runt nio så hade jag väldigt ont, och det tycktes inte gå över. Det fanns ingen rimlig förklaring till smärtan då tarmfunktionen var normal och jag inte kräkts. Jag försökte äta lite pasta, men det ville sig inte riktigt, det blev faktiskt bara värre och smärtan berodde således inte på att jag faktiskt inte ätit på hela dagen. Jag försökte ligga, sitta, stå och huka men ingenting tycktes hjälpa. En timme efter min delikata måltid bestående av pasta från Lidl och tomatsås från Willys så kräktes jag, inte för att jag mådde speciellt illa utan bara för att det gjorde så jävla ont. Vid det här laget kunde jag inte längre hålla masken det minsta och whinandet övergick till regelrätta skrik, jag grät och skakade i hela kroppen på grund av smärtan.
Gangstermannen var självklart handfallen i det hela, han hade tidigare föreslagit att vi skulle åka ambulans in, men då jag som barn åkt in på sjukhus flera gånger för precis detta hade trippen alltid inneburit fem timmars väntan på en brits – och inte en enda gång fick jag gråta mig ur det obligatoriska lavemanget. Faktum är att jag verkade få lavemang oavsett vad jag åkte in för, ont i knät, ont i magen eller ont i huvudet. Nej, kanske inte riktigt så. Hur som helst var detta någonting jag ville undvika.
Vid elva hade jag så ont att jag knappt heller kunde prata, jag ville inte åka in till sjukhuset, men jag stod samtidigt inte ut med smärtan. Jag försökte få Gangstern att ta ett beslut åt mig, vilket han givetvis inte ansåg sig förmögen att göra. Vi letade upp numret till sjukvårdsupplysningen och sköterskan skickade efter en ambulans.
Medan jag låg på badrumsgolvet och storgrät för att jag hade ont samlade Gangstern ihop lite saker, hämtade kläder och öppnade åt ambulanspersonalen. De kom upp och kollade syresättning och puls för att sedan hjälpa mig ned på gården. Gangstern satt fram i ambulansen och jag skrek hela vägen, jag har tidigare berättat om den obefintliga snöröjningen här i staden och de klumpiga vägarna (jag menar klumpigt som förfrusna roadkills – överallt) förvandlade ambulansfärden till vad som mest kan liknas vid att åka under ett bombanfall. När resan väl var avklarad kördes jag in i någon form av sal där jag fortsatte skrika och ha ont med onödigt högt blodtryck, de tog urinprov på mig och när jag sedan lyckats lugna mig lite krävdes det tre stick (alla på de mest obehagliga ställena att bli stucken på) för att få ut två rör blod.
Efter den pärsen rullades jag in i ett eget rum där vi väntade på läkaren, Gangstern fördrev tid genom att inventera skåpen efter roliga prylar (det roligaste han hittade var glidslem, mmmm). Läkaren kom in och klämde lite, gick iväg och kom tillbaka med besked om att allt såg bra ut. Jag fick den hemskaste medicincocktailen någonsin, det var en trögflytande massa som smakade theralen (pepparmint och stickigt) och massan bokstavligen expanderade i munnen, dessutom var den verkningslös. Jag skrevs ut runt 02:00, men de ville inte betala min resa hem trots att jag fortfarande hade ont och bussarna slutat gå för länge sedan. Då en promenad på drygt en timme inte kändes aktuell i mjukbyxor och en jacka som gjorde ont att knäppa fick vi själva betala en taxi hem – typisk sådan utgift som man vill ha en månad då julmat ska införskaffas och man lever två personer på 3000kr. Hurra.
Idag är jag konstig i magen och astrött, jag somnade vid fyra framför tvn som distraktion, Barack Obamas intervju i CBS 60 minutes förvandlades till ett behagligt surrpladder som fick mig att glömma kvävningskänslan smärtan så snällt bidrog med. Gangstern hjälpte mig i säng, jag vet inte när, och hjälpte mig ur säng vid sex imorse med hjälp av snopp. Det var trevligt. Och så somnade jag i soffan igen. Nu ska jag på läkarmöte, efter 1,5 månads väntan. Hurra för psykiatrin. Ok, jag var ironisk. Men hurra som fan för Gangstermannen som var hjälpsam och snäll och hela tiden vid min sida, trots att han mådde dåligt av min pain. Han är nämligen bäst.
3 kommentarer
måndag, 1 december, 2008 kl 19:13:37
aj då! otäckt. men de måste väl haft några ideér om vad det var som fick det att göra så ont? mvh skogshuldran
måndag, 1 december, 2008 kl 20:30:56
Men… vad var det då??
tisdag, 2 december, 2008 kl 09:05:21
Håller med övriga – vad var det då?
Står säkert ”oklar buk” i journalen.
Och vad var det för medicinsörja de stoppade i dig???
Jag var med om något liknande för många år sedan… Spydde och hade ont och bar mig åt. Då frågar läkaren; Det kan inte vara mensvärk?
Hade god lust att slå idioten på käften. Sen fick jag petidin. Det gjorde precis lika ont för det med jag orkade inte vråla haha…Efteråt gissades det på njursten eller stenar i urinblåsan. Men det lär vi ju aldrig få reda på. Hoppas du slipper råka ut för eländet fler gånger.
Kramen