Igår var det en väldigt vinstig dag, bortsett mindre detaljer. Låt mig förtälja.
Jag hade bråttom efter att ha skrivit tidigare inlägg, jag skulle ta bussen och var inte klar, men jag hann med den. På bussen upptäckte jag att mitt ipodbatteri var slut, så jag tänkte att jag ger mig på det där jävla Patapon-uppdraget som jag inte tagit mig genom på två månader, vilket genererat att jag blivit sur och spelat det annars geniala spelet väldigt lite. Det var dock lite nervöst, som det alltid är när man spelar Patapon om man är ”on-the-go”, eftersom det inte går att pausa skiten i ett uppdrag, jag riskerade alltså att behöva avbryta även om jag var mitt i och det gick bra. Men gissa vad, jag klarade det. Inte nog med det, jag klarade det ca 30 sekunder innan jag var framme vid sjukhuset, jag slapp alltså även dötid. Hurra, hurra, hurra. Vinstigt som fan.
Jag hade fem minuter på mig att hitta rätt, jag har ju aldrig varit där tidigare, och jag sprang upp för 7 jävla trappor bara för att ha kommit fel. Jag tog mig till kartan utanför ingången, och givetvis var det på något jävla sätt felskyltat som fan. Jag sprang fram och tillbaka i ungefär en kvart innan jag kom rätt (och alltså enligt kartan fel), vid det laget var jag ca 20min försenad. Jag blev anvisad att gå in till läkaren på egen hand, och läkaren visade sig vara en korean som såg ut precis som ”Kim Jong-il”-dockan i Team America. Han verkade ganska barsk och gav ett allmänt intryck av att vara dum i huvudet. Hör och häpna, han var allt annat än dum i huvudet. Det var trevligt att träffa en läkare som lyssnade mer än vad han/hon snackade, och dessutom lyssnade bra. Han fattade att jag visste vad jag snackade om, hör och häpna, även när jag föreslog medicinering. Jag gick därifrån med en sjukskrivning, tre mediciner och löfte om ett nytt möte med honom och en specialist. Det kändes väldigt vinstigt.
Efter att ha hämtat ut medicinerna, köpt cigg och blommor satte jag mig på bussen hem varvid Gudrun från Navigatorcentrum (de som ska fixa praktik och vara snälla) ringer upp. Jag berättar för henne om att vi har återbetalningskrav från Försäkringskassan som socialtjänsten är skyldiga att betala (det är pengar som de från första början skulle betala ut, alltså inte f-kassan) samt Gangsterns indragna pengar (man kan inte få ett sjukintyg från psykiatrin på fem dagar, man kan inte ens få ett samtal från psykiatrin på fem dagar). Det var tänkt att vi skulle träffa min socialsekreterare på torsdag, men hon bestämde nu även att vi ska mötas på onsdag för att käka lunch och snacka ihop oss, då hon erkände att den maktgalna fittan gjort fel. Ja, jag sade det, hon är maktgalen som få. Hon är även en fitta. Men det är asvinstigt att ha någon som kan påverka fitteriet som håller med mig. Vinstigt.
En av medicinerna jag hämtade ut heter Lyrica, jag ska ta den tre gånger om dagen, och när jag tog den igår blev jag trött som fan. Därmed uppdatering idag. Jag ska efter kaffet (jag är fortfarande trött som fan) gå och posta dansmattan som jag faktiskt lyckades sälja. Hurra. Synd bara att det är en jävla evighetslång vandring i skit och snö till närmsta postombud.
Några sista lustiga tankar bara.
1. Jag har i varje fall fått för mig att man som bipolär ofta har teflonminne likt mig, ändå ska de flesta humörstabiliserande mediciner tas flera gånger om dagen.
2. Jag tappade resterande två roliga tankar, jag har teflonminne, sry. Men jag kom på en ny som inte har någonting med föregående att göra. Lite som ämnet för tanken.
3. I Adaktusson, Lars Adaktussons debattprogram på kanal 8, avslutas programmet alltid med ”PS”, Programledarens Slutord. Dessa föreställer jag mig ska vara en avrundning eller reflektion av/kring programmets debatt, men så är icke fallet. Varje vecka är det samma slutord, nämligen att han promotar följande program och säger någonting i stil med ”kolla nästa vecka, samma tid, samma kanal”. Eh?
4. Vinstigt är ett asbra uttryck.
Ja, det verkar onekligen har varit en vinstig dag.