Jag tenderar att bli tokig på saker som andra ser som banala. Till exempel windows vista, ostaplade och osorterade kaffekoppar i skåp, dålig snöröjning, när folk slutar svara bara så där på MSN, när folk slutar svara bara så där irl, dåliga bloggar, folk som ältar åsikter, dålig reklam, dansbandsmusik, hur det enda nöjesnyheterna handlar om hela helgerna är Stjärnor på Is, Idol och Dansbandskampen, sportnyheter, när Gangstern hamnar i tv-spelskoma, djurrättsaktivister, miljöaktivister, socialism, när någon inte håller med, när jag halkat efter i bloggläsande och får läsa tio tusen inlägg på en kväll för att jag låg på latsidan kvällen innan, reklam för bistånds- och hjälporganisationer, hur skillnaden mellan innomhus- och utomhusljus får mig att gå från snygg till ful, att behöva rätta till antennkabeln var tionde minut, folk som hånglar i kollektivtrafiken, folk som STANNAR MITT I GATAN för att hångla, etanol, Al Gore (mig på nerverna, hehe), människor som tycker att kändisar har ett ansvar som förebilder (vad sägs om att du har ett eget ansvar för din dotter/son/dig själv?), vegetarianer/veganer som konstant påpekar hur äckligt det är med animaliska produkter (du vet att du äter HÖNSMENS VA?!?!), busschaufförer som kör ryckigt/för snabbt i kurvor o.s.v.
Jag måste sluta skriva listan. Jag blir nämligen arg av att skriva den.
Avslutningsvis:
Det finns de som tycker att det är barnsligt att bli sur när man inte får som man vill, men testa denna: att bli sur för att man inte får som man vill för att sedan bli sur när man väl får det för att ”givaren” var sur över tvånget.
folk som hånglar i kollektivtrafiken, där är jag träffad. eller hånglar§ och hånglar, pussas.
Nu blir jag ledsen, åsiktsältande är fan mig specialite.