Att göra en höna av en fjäder. söndag, 7 december, 2008

Jag tenderar att bli tokig på saker som andra ser som banala. Till exempel windows vista, ostaplade och osorterade kaffekoppar i skåp, dålig snöröjning, när folk slutar svara bara så där på MSN, när folk slutar svara bara så där irl, dåliga bloggar, folk som ältar åsikter, dålig reklam, dansbandsmusik, hur det enda nöjesnyheterna handlar om hela helgerna är Stjärnor på Is, Idol och Dansbandskampen, sportnyheter, när Gangstern hamnar i tv-spelskoma, djurrättsaktivister, miljöaktivister, socialism, när någon inte håller med, när jag halkat efter i bloggläsande och får läsa tio tusen inlägg på en kväll för att jag låg på latsidan kvällen innan, reklam för bistånds- och hjälporganisationer, hur skillnaden mellan innomhus- och utomhusljus får mig att gå från snygg till ful, att behöva rätta till antennkabeln var tionde minut, folk som hånglar i kollektivtrafiken, folk som STANNAR MITT I GATAN för att hångla, etanol, Al Gore (mig på nerverna, hehe), människor som tycker att kändisar har ett ansvar som förebilder (vad sägs om att du har ett eget ansvar för din dotter/son/dig själv?), vegetarianer/veganer som konstant påpekar hur äckligt det är med animaliska produkter (du vet att du äter HÖNSMENS VA?!?!), busschaufförer som kör ryckigt/för snabbt i kurvor o.s.v.

Jag måste sluta skriva listan. Jag blir nämligen arg av att skriva den.

Avslutningsvis:
Det finns de som tycker att det är barnsligt att bli sur när man inte får som man vill, men testa denna: att bli sur för att man inte får som man vill för att sedan bli sur när man väl får det för att ”givaren” var sur över tvånget.

Varför betalar man skatt? onsdag, 3 december, 2008

När jag åker buss får jag oftast tid över att tänka. När jag får tid över att tänka blir jag oftast arg, jag tänker och resonerar kring saker och ting som jag irriteras av och runt och runt går diskussionen i mitt huvud (jag för diskussioner med mig själv i mitt huvud som om jag diskuterade med någon som kunde göra skillnad) och jag blir argare och argare, kanske just för att jag diskuterar med mig själv och inte med någon som skulle kunna förändra – därav ett konstant status quo.

När jag idag satt på bussen tillbaka från stan där jag hade varit på ett möte spelade jag Vortex på min ipod. Detta är ett precisionsspel, och en hoppande buss kan så klart försvåra – men det brukar gå an. Jag har berättat om de klumpiga vägarna, som nu är ännu värre (till den grad att väghinder inte längre finns) och alltså försvårade mitt Vortexspelande då jag bara dog hela tiden. Detta gick mig på nerverna, och jag skulle aldrig kunna hävda precisionsspelande som någon rättighet i kollektivtrafiken, alltså ändrade jag fokus till mer samhällsviktiga funktioner varvid jag kom att tänka på min ambulansfärd i söndags, som ni kan läsa om här.

Vid det här laget tände jag till ordentligt, jag tycker nämligen inte att det är rimligt att en person som till följd av redan akut försämrat hälsotillstånd ska bli värre på resan till sjukhus. Det är inte rimligt att man som soma-patient ska behöva lida helvetets kval på väg till vården, det var nämligen vad jag gjorde. Då tänkte jag även vidare, mitt fall kan ju knappast vara det värsta ambulanssjukvårdare stött på, stackars kvinnor som med hjälp av ambulans tar sig in för att föda (det måste väl finnas de som inte har bil ännu?), stackars de som åker med benbrott eller för den delen öppna frakturer. Jag kan inte tänka mig att man, ens om frakturen stabiliserats med skenor eller liknande, kan vara i bättre tillstånd när den kommer fram till sjukhuset. Dessa är ändå ganska veka exempel – tänk en människa med bruten/svårt skadad nacke? Det kan ju fan inte vara bra att hoppa upp och ned likt en lealös trasdocka på ambulansbritsen med en fraktur på nacken eller ryggen. Och jag, som ”bara” hade buksmärtor, ångrade efter en minut att jag någonsin klev på ambulansen.

Kom till Östersund - åk med minnen för livet!

Fan vad arg jag blir. Fy fan vad arg jag är. Hjärnskakning? Skaka lite till på väg till sjukhuset så skakas den säkert på plats.
Tack gode gud för att skattepengar går till vettiga saker, eller är jag orimlig i mitt påstående att man för samhällsnyttan röjer bort snö och is på bilvägar och trottoarer? Fan vad arg jag blir, jag har nämligen ingenting bättre för mig?

Jag känner mig helt övertygad om att detta problem inte hade varit lika långvarigt om man lade upp det på entrepenad – suger ni byter vi.

Bögen överraskar röven måndag, 17 november, 2008

Jag har funderat av och an vad jag ska göra av den här bloggen, jag vill ju att den ska vara läsvärd. Tankarna har kretsat kring hur mycket mitt mående har tagit över den här, till att börja med, politiskt inriktade bloggen som skulle ha lite fokus på mig som person. Vad som hindrat mig från att skriva kring just åsikter har varit all jävla faktakoll, det tar sådan jävla tid att skriva ett vettigt inlägg om samhälle och politik om man ska försöka vara korrekt, och jag vill ju inte skriva samhällsorienterade inlägg utan någon rimlig jävla faktabas. Och ja, prestationsångest. Faktum är att jag många gånger korrekturläser inlägg i säkert en halvtimme för att eliminera alla fel som kan vara där, och detta gäller även inlägg som basar i mig själv, hur jag mår osv. Inte ens då får jag stava fel.

Vilken inriktning ska jag alltså ta? Jag känner mig förvirrad, som det sett ut hittills har det nämligen varit jävligt svajigt med både mående och val av inriktning, valet av inriktning har snarare uteblivit, hur väljer man ens någonting sådant? När jag satte mig ned för att skriva detta inlägg ca 12:00 hade jag druckit kaffe och kände mig på rätt väg. Nu är jag vilse igen. Någon gång måste jag väl ändå acceptera att jag inte kan följa en enda linje för alltid, människor utvecklas och bloggar med dem. Åh vad töntigt det känns att ha en blogg.

Snart är det jul, snön ligger redan tjock på marken, det är iskallt och jag gick bara 50% av sträckan ner till stan, resterande 50% gled jag. Nu blir skillnaderna mellan Stockholm och Östersund jävligt uppenbara, mer än bara att det är andra gången snön ligger – tro fan att det är skottat eller sandat. Lite sand här och var, men i övrigt klumpigt isiga trottoarer, halt och ojämnt som fan. I Stockholm väntar sig folk rebound på skattepengarna, varje år klagas det som fan om den dåliga undanröjningen, men ska vi jämföra det med skridsko-berg-och-dal-banan här så är Stockholms ”problem” obefintliga – Stockholm är himmelriket!

Jag fryser som fan och vill sova.

Servitris – är det värt? torsdag, 21 augusti, 2008

Jag har nu varit på anställningsintervju, det gick bra och jag ska in på en provdag alldeles när jag flyttat upp. Det känns fint bortsett en punkt. Jag måste inför provdagen köpa kläder som passar kraven på uniform, alltså en lämplig svart kjol, en vit skjorta och bekväma men klassiga skor. Det senare brukar kosta hormycket om det ska gå att springa runt ett arbetspass med dem. Som att inte det var nog måste jag dessutom införskaffa ett par strumpbyxor som sitter behagligt och vettigt (lycka till) och en vit bh. Varför ska det kosta så mycket att växa upp? Jag har tidigare inte behövt sådana här saker, jag har knappast sett sjaskig ut, men arbetsinriktade plagg har inte varit nödvändigt.

Det här hade varit helt överkomligt om det inte vore för allt annat, det vill säga en skuld på 1000:-, att jag måste införskaffa hur mycket som helst till lägenheten (främst en sängstomme) som inte går att få tag på till något vettigt pris ens på blocket, jag måste införskaffa mediciner och även leva resten av månaden. Lycka till på 3500:- varav jag röker upp en tusenlapp. Räkna sedan med mat och jag har en 500-lapp kvar. För detta ska jag alltså köpa en 150×200 sängstomme, arbetskläder och en jacka, det är nämligen rätt kyligt här. Jackorna jag använt tidigare år är antingen helt sönderanvända, för stora, för varma eller för kalla. Som att inte det var nog har mitt sista jeanspar ett hål i grenen, även de till följd av överanvändning. Det brukar se ut så till följd av att jag helt enkelt aldrig har fler än 2 par jeans att använda. Ekonomi, och så vidare.

Livet som socialbidragstagare är pissigt nog, inte endast för att jag är trött på att leecha på samhället, inte bara för att jag får fjäska för socialkärringar för att få ut ett jota av all skatt vi alla betalar och inte bara för att det knappast är en skälig summa pengar jag har att överleva med varje månad. Att det dessutom ska vara så fruktansvärt svårt att ta sig ur den onda cirkeln av bidrag är helt fruktansvärt.

Jag vill inte gå på bidrag men jävla SosseSverige ska göra det onödigt svårt att inte ta bidrag. Kom igen, slopa arbetsgivaravgifterna och för guds skull – sänk inkomstskatten! Hur jävla värt är det att arbeta arslet av sig när man får lika lite pengar efter skatt för sitt slit som man får när man sitter hemma på arslet? Det är fullständigt omotiverat för arbetsgivare att anställa sådana som mig därför att jag på papper inte är den bäst lämpade – och vem kan klandra dem när det skulle vara en sådan förlust om jag slutade?

Nu kommer jag med all säkerhet få ett gäng påhopp av vänstervridna obekanta och vänner, men på allvar – en omdistribuering av statliga inkomster är nödvändig. Eller anser även ni att vi behöver statliga instanser såsom Nämnden för Hemslöjdsfrågor? Behöver de verkligen ha sitt huvudkontor i Skrapan på Götgatan? Jag kan nämligen tänka mig att kontoret kostar en hel del efter Skrapans ”lilla” ansiktslyft.

Ja, jag bär viss skuld i det hela i och med att jag röker, och röker så mycket dessutom. Jag skyller mig själv. Men å andra sidan skulle jag nog inte röka fullt lika mycket alls om jag inte var så konstant stressad över min ekonomi, ha ha. En sådan paradox. Jag är inte i en situation där jag känner att jag rimligtvis skulle kunna sluta röka, jag har varit bra mycket stabilare när jag försökt tidigare – uppenbart resultatlöst annat än att jag efter ett tag röker mer än innan jag försökte sluta.

Vad göra? Jag har ingen aning. Jag är trött på att krypa inför mina föräldrar ännu en gång. Jag har redan fått 500:- av mamma och hon har dessutom betalat min bussbiljett ned till Stockholm på lördag. Pappa har jag fått så mycket pengar av sedan jag flyttade att jag tappat räkningen. Där tar listan slut. Det finns ingen som kan ge mig pengar utom dem. Jag tänker inte låna mer, därför att jag vet att jag inte kommer att kunna betala tillbaka. Inte under närmsta tiden i alla fall.

Mitt oansvariga beteende slår tillbaka när det passar som sämst. Varför skulle jag växa upp så fort? Varför lär jag mig aldrig?

lördag, 16 augusti, 2008

Minns ni när MTV var en musikkanal? MusicTV, någon? Det känns ofantligt avlägset.

Jantelagens uttryck i socialistsverige. söndag, 3 augusti, 2008

Jag är så fruktansvärt trött på jantelagen.

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.
11. Tror du inte att jag vet något om dig
    

    Är det här bemötandet verkigen acceptabelt?

Jantelagens försvarare [läs: socialistsverige] med deras kollektiva tänkande som framgår så fint ovan gör mig riktigt arg. Inte nog med att det är norm bland den svenska befolkningen – de måste nödvändigt uttrycka det så fort de får chansen. Ja, yttrandefrihet i all ära, men till vilket pris?

Blondinbella är ett typexempel av en människa som socialister älskar att ge sig på. ”Åh, nej! Hon tjänar sina egna pengar och hon använder dem själv! Det går ju inte för sig, hennes kapital måste delas jämnt mellan alla – oavsett om hon förtjänat sina pengar eller inte! Och hon ska framför allt inte skylta med sina framgångar, hon har ingenting att vara stolt över!” Jag blir så trött på det här extrema kollektivtänket, som hela jantelagen grundar sig i. När det dessutom tar sig sådana extrema uttryck som man kan se i hennes kommentarrutor så blir jag direkt förfärad.

Blondinbella har nyligen, som många kanske känner till, blivit utsatt för sexuella övergrepp under en resa till Italien. Detta är någonting hon har varit öppen med och skriver många gånger om hur dåligt hon mår, vilket är helt normalt för någon som har blivit utsatt för övergrepp, och hur hon vägrar se sig själv som ett offer. Hon möts av en hel del kommentarer i den här stilen

Tycker de e pinsamt av denna tjej att blogga om va fan hon nu blogar om! kläder, smink, fester o alla brats hon umgås me..

de som hände i sverige eller utomlands e helt o hållet rätt åt dig! menar de..

Jag blir rent ut sagt äcklad. Hur kan folk ta sig friheten att uttala sig på det viset? Blondinbella är en människa, som vem som helst, sjutton år gammal – och ja, hon dricker alkohol! Inte helt ovanligt för en sjuttonåring. Det verkar som att folk per automatik tar sig rätten att kritisera henne för att hon syns, tjänar pengar och tycker om att tjäna pengar. Jag blir så arg när människor slutar se att även offentliga personer – älskvärda eller inte – också är människor. Detta är framför tydligt allt så fort de inte beter sig tillräckligt normativt, inte tycker och tänker som det förväntas – och inte skäms för att säga vad de vill. Alla har rätt att uttrycka sig, även de som lämnar idiotkommentarer i Blonbellas blogg, men vad fyller dessa kommentarer för syfte – hur gynnas de ens själva på att skriva som de gör?

Sanna Bråding ses som ett offer när hon tar droger – Isabella Löwengrip får skylla sig själv när hon blir utsatt för sexuella övergrepp.

Att sexuella övergrepp är fel håller nog alla med om, att det aldrig är brottsoffrets (för att hon är inget offer i vanlig bemärkelse) fel håller de flesta också med om. Men de tankarna tycks som utraderade så fort det gäller någon oliktänkande. Jag tycker att det är fruktansvärt att hon ska behöva uttala att hon var i sällskap av vänner, att hon inte hade druckit och att hon inte klätt sig mer utmanande än någon annan. Att hon ska behöva bekräfta sitt omdöme inför allmänheten. Jag kan dessutom tänka mig att ifall detta hade handlat om ett typiskt ”offer” – exempelvis en drogpåverkad prostituerad – så hade det inte varit samma sak. I och med att Isabella alltid har framställt sig själv som stark – men framför allt inte varit rädd för att säga vad hon tycker – så har hon skuld i det hela. I och med att hon inte ser sig själv som ett offer för samhället, vilket hon inte är, så tar sig somliga rätten att påstå att det var rätt åt henne.

Det roliga är hela förebildstänket – ”Blondinbella skriver om alkohol och shopping, då kommer alla ungdomar göra som hon gör till vilket pris som helst. Att unga flickor går på krogen är Blondinbellas fel!” Jaså, det är alltså först efter Blondinbella börja skriva om sina alkholvanor som omyndiga tjejer började gå på krogen? Tidigare var det ett helt obefintligt fenomen? Det är inte hennes ansvar att fostra samhällets population av unga flickor, hon uppmanar ingen till att nödvändigt göra som hon gör, även unga flickor har ansvar över sina egna val – om de väljer att göra som hon gör så hade de nog tänkt göra det ändå. Blondinbella kan inte tvinga någon till att göra som hon gör genom att skriva om det – kan vi inte vara lite vettiga och se individens ansvar över sig själv? I mina ögon är hon en ultimat förebild, trots att hon dricker alkohol – hon tjänar sina egna pengar, har ett engagemang i samhällsfrågor men framför allt är hon fruktansvärt driftig och en utmärkt entrepenör! Hur mycket tjänar hon inte redan nu på vad hon gör, och hon gör det bra, och hur många år har hon inte framför sig? Det om något är väl värt att uppmuntra!

Yttrandefrihet verkar vara en självklarhet – förutsatt att alla tycker lika. Blondinbella är moderat, för skattesänkningar, hon tror på att varje människa bör göra sina egna val utan onödig inblandning från staten och så vidare. Att hon dessutom tror på var individs egen styrka och frihet tycks ses som negativt, här i sossesverige ska vi lugnt vaggas från  födsel till död av staten.