Jag vaknade efter att ha somnat runt fyratiden på enkelmadrassen som ännu står i vardagsrummet efter Fannys visit av att telefonen ringde, det var DHL som meddelade mig att de skulle vara här med mina möbler om ca 45 minuter. Och så sant som det var sagt dök två äldre herrar upp här med MASSOR av tunga emballage som nu blockerar hallen. Gangstermannen sover (för att han är så gangsta) och vägrar gå upp, så uppackandet får vänta. Men jag är glad som fan, möbler! Massor av tack till pappa som betalar kalaset.
Inlägget i lördags såg ut som det gjorde för att jag och mamma bråkade, hon tog en taxi härifrån till hotellet på tok för tidigt. Trots att jag hade rätt i frågan, som var gällande att jag anser att hon inte tar mitt parti, så fick jag fruktansvärda skuldkänslor. Mamma var här i en dag, och så här skulle det bli. Problemet är just att jag tar på mig skulden oavsett vems fel det faktiskt är, och mitt förhållande till främst mamma är väldigt kluvet. Om det hade varit någon annan hade jag aldrig ursäktat det, problemet är att mitt förhållande till min mamma är ett livsfarligt beroende. Jag är ständigt ute efter hennes godkännande, att få rätt i hennes ögon, och faktum är att hon aldrig bett om ursäkt. Ett typexempel gällande just det var när jag som tioåring av misstag fick en bildörr i huvudet, som hon smällde igen, efter att vi bråkat över någonting. När jag började gråta och undrade varför hon inte bad om ursäkt sade hon att det faktiskt var jag som gjort henne arg. Problemet är att hon är så fixerad vid att vara en sådan god mor att hon inte kan se när hon gör fel, hon ser inte längre än att hon så gärna vill göra allting rätt att hon aldrig kan ha fel. Faktum är ju att hon gör mycket i helt god vilja, men det blir fruktansvärt fel, och det är problematiskt just för att hon aldrig kan se misstaget och därmed ändra på det, eller för den delen be om ursäkt. Vad som gör denna fråga extra känslig är någonting hon inte ännu vet.
Jag blev som barn utsatt för sexuella övergrepp under flera år av en person som var i mammas umgänge. Detta blev polisanmält efter mitt första samtal på BUP som 13-åring då det efter många år slank ur mig, de var tvungna att polisanmäla trots att jag då inte ville. Jag gick på filmade polisförhör, två stycken tror jag att det var, när jag var 14 år gammal, mamma gick också på förhör. Jag sade under dessa förhör att jag berättat vid ett tillfälle, och att mamma kan ha sett det till viss utsträckning (trots att slutsatsen aldrig skulle varit självklar). Saken är bara det att mamma helt glömt bort och förnekar att jag någonsin sagt något, eller att hon någonsin sett något. Problemet är det att vi aldrig pratat om det här, utöver att jag någon gång under ett bråk då jag var en mycket arg tonåring tog upp att jag berättat detta utan gehör. Aldrig, vare sig före eller efter, har vi talat om det här utöver just det tillfället då hon förnekade det hela. Detta är alltså varför jag förmodar att hon sagt just det till polisen, att hon aldrig såg eller hörde någonting alls.
Vad hon nu alltså inte vet är att det förra veckan blev för mycket för mig. Jag har under några år nu reflekterat kring att jag hade kroniska urinvägsinfektioner, vi snackar infektioner varannan vecka, under den tiden. Det gjordes en undersökning med kontrastvätska (som sprutades in i min urinblåsa genom urinröret, PAIN) som påvisade att det inte var något fysiskt problem, det var inget fel på urinröret eller blåsan som kunde orsakat allt det här. Så fort han drog så försvann även infektionerna. Detta är alltså någonting jag kommit på efter dessa polisförhör och hållit inne med, då polisförhören ledde aldrig till åtal. Förra veckan brast det till sist för mig och jag kontaktade polisen för att säga att detta ”nya” bevismaterial har dykt upp. Jag sade även att min mor och jag har en mycket bättre relation och att jag därmed kunde få henne att säga som det är, att gå ifrån skamstämpeln. Men nu känns det inte som att det är så det kommer att bli.
Jag har ännu inte berättat om att jag försöker ta upp ärendet igen för min mamma, i det här stadiet ligger det hos åklagaren att avgöra om det går att göra ett fall av ärendet igen, jag känner att det är onödigt att berätta någonting när jag inte ens vet om det kommer att hända någonting över huvud taget. Det här blir ju ett problem, när jag i det här bråket helt klart och tydligt såg att hon ännu inte kommit längre än att kunna se vad hon önskar sig – att vara den bästa modern. Jag kan inte påstå att hon är en dålig mor, eller någonsin varit, då hon gjort allt efter sin bästa förmåga, hon har gjort allt i all välvilja. Det gör likväl ont att känna hur hon åter igen riskerar att försvaga min berättelse. Fan. Jag gillar inte det här, jag vill aldrig någonsin säga upp kontakten igen, det inte någon det minsta och framför allt mådde jag sämre, men det här är inte heller bra alls. Fan. Skit också.
Nu kör jag en mindre tabloidvänlig version av att ”tala ut”, jag är ju knappast kändis. Varför jag skriver det här är nog i någon sorts förhoppning att, liksom många andra, göra någonting bra. Om jag så bara når ut till en person i samma sits, och denna inte längre känner sig lika ensam, har jag lyckats att ge denna någonting som jag aldrig fått. Jag är fortfarande väldigt ensam i det här, än mer nu när min terapi är mer eller mindre avslutad, och jag har aldrig ens talat om det där. Jag blir ursinnig så fort jag ser någon på t.ex. tv som talar om sexuella övergrepp som gått till rätten där den utsatte vunnit målet och sedan har mage att klaga på det dåliga rättsystemet. Jag är fullt medveten om att detta är helt oberättigat från min sida, rättsystemet är askasst (se bara på mig?) och om detta hade varit en bra värld hade alla sexualbrottslingar fått sona för sina brott. Men känslomässigt kan jag inte ta in hur någon ändå kan klaga över detta då den ändå fått rätt, faktum är att jag nog hade nöjt mig bara denna man hade fått veta att jag vet, bara han hade sett vilken skada han åsamkat mig, som ur samhällets och mina egna ögon är ett enda stort misslyckande, han hade fått se de katastrofala följderna av sitt handlande. Bara jag får se honom en gång till i ögonen i ett sådant sammanhang, i en jävla rättssal, är jag nöjd. Nu har han aldrig ens hört talas om att han är anmäld då det aldrig gick längre än förundersökningen. Framför allt vill jag för allt i världen inte att andra barn utsätts för det här, aldrig någonsin skulle jag önska någon detta. Jag är bara smärtsamt avundsjuk på de som faktiskt får rätt, trots att förbrytaren sitter inne på tok för kort så har deras historia trots det blivit betrodd och bekräftad.
