Bikten, del 2. torsdag, 4 december, 2008

Garnier! Och de hade en mindre fet variant, en härligt grön burk som jag sett härligt fräsch reklam för. Utan vidare tanke ställer jag tillbaka Hydrafrreeessssshhhhh och plockar istället en ask med den skönt, fräscht gröna burken. Utan att ens så mycket som ta i testern. Den kostar 55:-, den rosa var ju ganska bra ändå, den här kan väl knappast vara sämre i varje fall, tänker jag.

Men just det, kommer jag plötsligt på, de här ofeta krämerna brukar sticka så i ögonen… Då måste jag ju köpa en ögongel, det har jag aldrig gjort, men mammas är ju jätteskön. Ett gäng små, små tuber i blått av fabrikatet Å, Åhlens egna, står snyggt på högkant i kubiska glasvaser. Jag plockar snabbt på mig även en sådan, den kostar ju 45:-, men det är ju Å, så det kan väl inte finnas billigare, blir min ursäkt of choise. Men jag börjar tveka. 100:- kan jag ju faktiskt inte spendera. Jag börjar söka efter ett billigare alternativ, men jag hittar vare sig billigare eller dyrare i mitt skönhetstvång, jag bara måste ha och det rinner ut till ingenting.

I ett sista desperat försök tar jag en titt på hyllan med reseförpackningar av fabrikatet Oliv, jag ser ingen ögongel – men vad är det där för söt flaska för 25:-? En ögon make up-remover, åh, det kan ju också behövas… Jag skummar snabbt genom texten på baksidan, och det enda jag tycks uppfatta är ”återfuktar”. Aha!, slår det mig i ett briljant ögonblick, den återfuktar också! Då skulle jag ju faktiskt slå två flugor i en smäll med både fukt och rengöring, mina servetter från Eldorado är riktigt kassa, allt runt ögonen blir ju kvar dessutom. Fråga mig inte varför jag tänkte så irrationellt, jag vet nog inte riktigt, men det enda jag såg var ”fukt” och ”25:-”, vilket ju skulle bli en mindre engångsutgift även om det bara är en reseförpackning och långt från vad jag egentligen behöver.

Jag ställer tillbaka Å-gelen och går med bestämda steg, åter igen, mot kassan där samma vänliga biträde som hjälpte mig första gången stod ännu sådär 5 minuter senare. Under tiden försöker jag gå igenom i huvudet vad jag skulle behöva betala utöver de sex återstående kronorna som jag inte fick ta ut från presentkortet och de tre 20-lapparna jag fick i växel på ICA igår.

I myllret av tankar försvinner summor, jag börjar tänka på ett bättre liv, en bättre Sonia som helt plötsligt tappat alla spår av sunk, rökning, isolering och övervikt. Helt plötsligt är jag nya, förbättrade Sonia – den som alltid är glad och hjälpsam, sköter allt med samma grace och ständigt blida uppsyn. Och som aldrig ser grå och dassig ut. Åh, vilken dröm, ingen mer torr hud, inga fler lilaaktiga finnar, inga fler halvtransparanta ögonbryn och inga fler grå sminkrester dagen efter. Men de där sminkresterna kan ju se lite glammiga ut så där, som att jag vaknar med en liten rad eyeliner på nedre ögonfranskanten, med ett sånt där sug och djup i blicken som är så vanlig i reklambilder. Och nu behöver jag inte oroa mig för den stundade utgiften mer, den är ju överstökad ett tag framöver! Åh, vad…

Tankebanan avbryts abrupt av att jag kommer fram till kassan och ler lite så där ursäktande samt med lite ”oj, vilken slump att vi sågs igen, heh” i min ton när jag hälsar för en andra gång. 60:- fick jag rota fram ur väskan, där de låg slumpmässigt utspridda i röran efter att jag bara proppat ner dem ”ifall att” och i all hast när jag imorsse skulle iväg, samt presentkortet som jag glömt att jag stoppade i påsen. Utöver det fick jag betala 14:- från kortet, den där summan som försvann i min föreställning om ett helt nytt liv. Jag packade ner mina två nya framtidshopp i den befintliga påsen för dito och gick iväg, ut i kylan igen. När jag tog på mig vantarna tänkte jag ursäktande för mig själv att; de där tjugolapparna låg ju ändå bara och skräpade i väskan, så egentligen blev jag ju bara av med 14 spänn, mitt kontoutdrag kommer i alla fall säga så.

Och så plötsligt, och inte helt vanligt, kommer tankarna om att det inte finns några bäckar små, inte när man dagen innan gick back 90:- för frakt av tradera-sälj, inte när man redan från start hade mindre än 2000:- att klara sig på månaden ut, inte när man ska försöka fira jul, inte ens när man som mig ska fira jul utan julklappar. Inte i min värld, inte längre. Jag valde snabbt att sluta tänka på det och halkade vidare genom den julupplysta, iskalla och mörka staden mot bussen samtidigt som jag hastigt tänkte ut en ursäkt inför Gangstern, jag köpte ju allt för presentkortet. En lögn helt enkelt. Jag är så utmattad över faktum att det inte finns några jävla bäckar små, på att varenda mynt och tjugolapp räknas. Förlåt mig blogg, ty jag har syndat. Förlåt mig mor, far och vänner – ty denna månad kommer jag åter igen be om lån. Som om det var oväntat.

Bikten, del 1. torsdag, 4 december, 2008

Förlåt mig Blogg, ty jag har syndat. Jag vet att jag svurit bittert och fördömande över Gangsterns oansvariga pengabruk, medan jag själv omedvetet lyckats undvika frestelsen av shopping i och med att mitt mående hindrat mig från att åka in till staden.

Idag gick det för långt igen. Jag har sedan min 17-årsdag ett presentkort på Åhlens, och jag hade fortfarande 51:- kvar på det. Jag har på sistone börjat plocka ögonbrynen smalt igen, och de ser vid vissa partier osmickrande glesa ut – vilket alla ögonbryn kan göra – och jag bestämde mig därmed för att köpa en ögonbrynspenna med detta presentkort.

Jag gick efter mitt möte på tingshuset in på Åhlens med bestämda steg, men blicken flackade runt mellan alla smakfullt förpackade skönhetsprodukter som jag inbillar mig kommer att förändra hela mitt liv till det bättre, och gick snabbt fram till ”Viva la Diva”-karusellen med varor, de är billiga och bra. Jag hittade med hjälp av ett butiksbiträde min produkt, en svart penna med ögonbrynsborste, och följde snabbt efter henne för att betala.

Jag försökte verkligen hålla tankarna, och inte minst ögonen, i schack från att ens lägga märke till de ändlöst många hyllorna med ändlöst många produkter som jag känner en ändlös längtan att få prova, äga, bruka – ansiktsmasker, hårborttagning, lotion, hårfärg, ljuvligt smink, ljuvlig sminkborttagning och så vidare. Allt det där som ska göra livet lite kul.

När jag betalat pennan, som rymdes i budgeten som presentkortet erbjöd, stoppade jag snabbt ner kvittot och kortet i påsen, vände på klacken och skulle just plocka fram vantarna igen när jag plötsligt kom på…

Jag behöver ansiktscreme. En väldigt återfuktande, inte alls fet, ansiktscreme. Den jag har nu är ju en gammal rest, en dålig produkt jag snabbt slutade använda eftersom konsistensen påminner om härdat smör. Åh, en riktigt bra ansiktscreme – så att jag slipper fjällande hud och finnar. Det är ju trots allt så kallt här att huden mer eller mindre ramlar av, och någonting måste jag väl få unna mig…

Någonstans där är det väl rätt kört, när jag väl sett den glammiga bilden av en glammig Sonia, helt utan finnar, fjällig hud och med alla dubbelhakor och bubbelkinder är som helt borttrollade – allt tack vare ansiktscremen som ska vara mycket återfuktande, inte fet och lukta fräscht. Det är rena magin.

Jag gick förväntansfullt fram till hyllan med alla så stilrena, fräscha burkar och askar. Jag tittar lite, petar här och var, men bestämmer mig snabbt för att söka upp ännu ett biträde för att bli hjälpt att hitta en jättebillig 24timmars-creme som innehåller jättemycket fukt, ingen olja och gärna luktar fräscht. Det enda hon kommer på är en ljuvlig, rent ut sagt himmelsk burk fukt, hopp och lycka från L’Oreal för 85:-. Njaa, 85 kronor är ju lite väl mycket, invänder jag trevande, jag är verkligen på en astajt budget alltså. Hon kommer inte på någonting annat än en tub kombinerad kropps och ansiktscreme på tub för 35:- som var på tok för kladdig och fet, och sådana där kombinationsprylar gav jag upp hoppet om efter kombinerat schampoo och balsam som orsakade skatbofrilla halva grundskolan. När jag påpekade att den var på tok för fet kom hon inte på någonting mer och gick sin väg för att fortsätta packa upp himmelriket ur kartonger.

Jag tittade på himmelrikesasken en lång stund, liksom vägde den lite i handen, kände på det suktande cellofanhöljet och lät namnet resonera lite drömskt i huvudet.

Hydrafresh… Hydrafrreeessssshhhhh… Jag har ju inte råd med det här… Fan, jag måste ju ha någonting… Vad hette den där rosa burken? Den där som egentligen var liite för fet, men väldigt billig. Hon sade att de inte hade den, men det måste de ju? Den var rosa… Vad fan var det för fabrikat?

Jag backar upp lite från den överväldigande vita och av allt cellofan ljusreflekterande hyllan där allt bara blir som ett myller av himmelrike och fräschfräsch, plötsligt fångar någonting min uppmärsksamhet, sådär i ögonvrån. Aha! En mycket välbekant burk, den är rosa och står självklart längst ner, längst till vänster – hur skulle någon kunna uppmärksammas stående där..?

Jag böjer mig ner för att titta och…
Fortsättning följer imorgon.

Första advent kan vara mysig, synd att den sög. måndag, 1 december, 2008

Gårdagen var mycket spännande på ett alldeles fruktansvärt vis. Runt tre-tiden fick jag ont i magen, ganska jätteont till och med, men efter en stund gick det över. Gangstermannen somnade spontant vid fyra, och under tiden försökte jag uthärda smärtan som kom i vågor. När han vaknade runt nio så hade jag väldigt ont, och det tycktes inte gå över. Det fanns ingen rimlig förklaring till smärtan då tarmfunktionen var normal och jag inte kräkts. Jag försökte äta lite pasta, men det ville sig inte riktigt, det blev faktiskt bara värre och smärtan berodde således inte på att jag faktiskt inte ätit på hela dagen. Jag försökte ligga, sitta, stå och huka men ingenting tycktes hjälpa. En timme efter min delikata måltid bestående av pasta från Lidl och tomatsås från Willys så kräktes jag, inte för att jag mådde speciellt illa utan bara för att det gjorde så jävla ont. Vid det här laget kunde jag inte längre hålla masken det minsta och whinandet övergick till regelrätta skrik, jag grät och skakade i hela kroppen på grund av smärtan.

Gangstermannen var självklart handfallen i det hela, han hade tidigare föreslagit att vi skulle åka ambulans in, men då jag som barn åkt in på sjukhus flera gånger för precis detta hade trippen alltid inneburit fem timmars väntan på en brits – och inte en enda gång fick jag gråta mig ur det obligatoriska lavemanget. Faktum är att jag verkade få lavemang oavsett vad jag åkte in för, ont i knät, ont i magen eller ont i huvudet. Nej, kanske inte riktigt så. Hur som helst var detta någonting jag ville undvika.

Vid elva hade jag så ont att jag knappt heller kunde prata, jag ville inte åka in till sjukhuset, men jag stod samtidigt inte ut med smärtan. Jag försökte få Gangstern att ta ett beslut åt mig, vilket han givetvis inte ansåg sig förmögen att göra. Vi letade upp numret till sjukvårdsupplysningen och sköterskan skickade efter en ambulans.

Medan jag låg på badrumsgolvet och storgrät för att jag hade ont samlade Gangstern ihop lite saker, hämtade kläder och öppnade åt ambulanspersonalen. De kom upp och kollade syresättning och puls för att sedan hjälpa mig ned på gården. Gangstern satt fram i ambulansen och jag skrek hela vägen, jag har tidigare berättat om den obefintliga snöröjningen här i staden och de klumpiga vägarna (jag menar klumpigt som förfrusna roadkills – överallt) förvandlade ambulansfärden till vad som mest kan liknas vid att åka under ett bombanfall. När resan väl var avklarad kördes jag in i någon form av sal där jag fortsatte skrika och ha ont med onödigt högt blodtryck, de tog urinprov på mig och när jag sedan lyckats lugna mig lite krävdes det tre stick (alla på de mest obehagliga ställena att bli stucken på) för att få ut två rör blod.

Efter den pärsen rullades jag in i ett eget rum där vi väntade på läkaren, Gangstern fördrev tid genom att inventera skåpen efter roliga prylar (det roligaste han hittade var glidslem, mmmm). Läkaren kom in och klämde lite, gick iväg och kom tillbaka med besked om att allt såg bra ut. Jag fick den hemskaste medicincocktailen någonsin, det var en trögflytande massa som smakade theralen (pepparmint och stickigt) och massan bokstavligen expanderade i munnen, dessutom var den verkningslös. Jag skrevs ut runt 02:00, men de ville inte betala min resa hem trots att jag fortfarande hade ont och bussarna slutat gå för länge sedan. Då en promenad på drygt en timme inte kändes aktuell i mjukbyxor och en jacka som gjorde ont att knäppa fick vi själva betala en taxi hem – typisk sådan utgift som man vill ha en månad då julmat ska införskaffas och man lever två personer på 3000kr. Hurra.

Idag är jag konstig i magen och astrött, jag somnade vid fyra framför tvn som distraktion, Barack Obamas intervju i CBS 60 minutes förvandlades till ett behagligt surrpladder som fick mig att glömma kvävningskänslan smärtan så snällt bidrog med. Gangstern hjälpte mig i säng, jag vet inte när, och hjälpte mig ur säng vid sex imorse med hjälp av snopp. Det var trevligt. Och så somnade jag i soffan igen. Nu ska jag på läkarmöte, efter 1,5 månads väntan. Hurra för psykiatrin. Ok, jag var ironisk. Men hurra som fan för Gangstermannen som var hjälpsam och snäll och hela tiden vid min sida, trots att han mådde dåligt av min pain. Han är nämligen bäst.

Ingenting egentligen lördag, 22 november, 2008

Imorgon kommer mamma hit, huzzah! Jag ska äta ute för första gången sedan jag var i Stockholm och det kommer att vara riktigt fint. På grund av detta inte alls celebra besök måste jag städa, städa som fan, detta på grund av att mor min kommer att tänka sämre om flytten (och framför allt om Gangstermannen) än vad hon redan gör. Förhoppningsvis kan de byta några ord, det har de inte gjort hittills trots att de mötts flertalet gånger. Det är en märklig position jag hamnar i, inför honom försvarar jag mina föräldrar och vice versa – det är ganska precist som att vara sju år gammal och precis fyllt skilsmässobarn igen. Förhoppningsvis blir det trevligt ändå, och hon sover på hotell så allt för påfrestande blir det förhoppningsvis inte.

Utöver det håller jag i stort sett på att sälja allt vad jag äger som jag inte använder på daglig basis, detta gör jag för att ha råd med en jävla jul – och det är dessutom en jul utan julklappar. Allt som jag inte använder på daglig basis inkluderar mer eller mindre alla mina skor förutom vinterskorna jag nu går i, som pappa för övrigt fick betala för att jag alls skulle ha något annat än sneakers med hål i. Vill fan gråta.