Bögen överraskar röven måndag, 17 november, 2008

Jag har funderat av och an vad jag ska göra av den här bloggen, jag vill ju att den ska vara läsvärd. Tankarna har kretsat kring hur mycket mitt mående har tagit över den här, till att börja med, politiskt inriktade bloggen som skulle ha lite fokus på mig som person. Vad som hindrat mig från att skriva kring just åsikter har varit all jävla faktakoll, det tar sådan jävla tid att skriva ett vettigt inlägg om samhälle och politik om man ska försöka vara korrekt, och jag vill ju inte skriva samhällsorienterade inlägg utan någon rimlig jävla faktabas. Och ja, prestationsångest. Faktum är att jag många gånger korrekturläser inlägg i säkert en halvtimme för att eliminera alla fel som kan vara där, och detta gäller även inlägg som basar i mig själv, hur jag mår osv. Inte ens då får jag stava fel.

Vilken inriktning ska jag alltså ta? Jag känner mig förvirrad, som det sett ut hittills har det nämligen varit jävligt svajigt med både mående och val av inriktning, valet av inriktning har snarare uteblivit, hur väljer man ens någonting sådant? När jag satte mig ned för att skriva detta inlägg ca 12:00 hade jag druckit kaffe och kände mig på rätt väg. Nu är jag vilse igen. Någon gång måste jag väl ändå acceptera att jag inte kan följa en enda linje för alltid, människor utvecklas och bloggar med dem. Åh vad töntigt det känns att ha en blogg.

Snart är det jul, snön ligger redan tjock på marken, det är iskallt och jag gick bara 50% av sträckan ner till stan, resterande 50% gled jag. Nu blir skillnaderna mellan Stockholm och Östersund jävligt uppenbara, mer än bara att det är andra gången snön ligger – tro fan att det är skottat eller sandat. Lite sand här och var, men i övrigt klumpigt isiga trottoarer, halt och ojämnt som fan. I Stockholm väntar sig folk rebound på skattepengarna, varje år klagas det som fan om den dåliga undanröjningen, men ska vi jämföra det med skridsko-berg-och-dal-banan här så är Stockholms ”problem” obefintliga – Stockholm är himmelriket!

Jag fryser som fan och vill sova.

Skjuta sig i foten när den är i munnen. torsdag, 9 oktober, 2008

Jag har inte uppdaterat så länge jag varit i Stockholm. Helt berättigat, speciellt som jag inte har mobilt bredband längre. Jag har haft det omväxlande najs och onajs, det vill säga att jag velat dö och känt mig ovärd så fort jag inte haft någonting att göra, vilket var representativt för de första tre fyra dagarna. Sedan vände det till ”fan för lite tid fan vad kefft”-skit, vilket så klart också suger. Jag känner ännu likadant och det suger fortfarande.

Jobbig faktor hela veckan har varit saknaden av min Gangsterman (härmed A:s nya namn) och känslan av hur mycket bättre allt hade varit om han var med mig. Om vi rentav bodde här, staden med möjligheter. Samtidigt förstår jag att allt vad han känner till och uppskattar finns där, och jag respekterar det, vilket genererar att jag prioriterar bort mig själv. Jag har dock svårt att tänka mig ett förhållande där båda parter alltid sätter sig själv först, med det sagt att även han har gjort uppoffringar. Jag har under vistelsen i Stockholm kommit att tänka på hans lägenhet i Gubbängen oftare än vad jag annars gör, vilket ändå inte är helt sällan, och givetvis blir jag ledsen varje gång. Den lägenheten var laddad med trygghet och smuts, båda faktorer var lika påtagliga, men framför allt minnen. Vi var där mycket, men framför allt under väldigt många olika omständigheter, lägenheten var sig alltid lik – lägenheten var den konstant hälsovådligt smutsiga punkten där jag fann frid med gangstermannen.

Pappas dator är efterbliven, jag likaså. Sömn känns värt. Nattnatt.

Fanny, Stockholm och separation. lördag, 6 september, 2008

Fanny är en extraordinärt fin person, som jag bryr mig mycket om. Därför blev jag väldigt rörd när jag hittade detta inlägg bland mina RSS-feeds. Notera framför allt den otroligt charmiga bilden på mig som upptar halva inlägget. Tagen i skolans lokaler när jag var tjockare och finnigare. Men man måste ju bjuda på sig själv!

Jag saknar verkligen Fanny, våra spännande diskussioner och egendomliga humor. När jag läste det där inlägget blev det extra jobbigt. Jag kommer ibland på mig själv med att tänka ”Åh, jag kanske borde ringa Fanny och åka över för en kopp kaffe!” innan jag hinner komma på att jag numer bor 60 mil bort. En underlig och ganska sorglig sak som hände var att jag satt inne på någon webshop med lite allt möjligt och hittade muminmuggar. Samma muminmuggar som fanns i Fannys hushåll. Jag blev rörd till tårar när jag kom att tänka på alla dunkla kvällar med kaffe vid det slitna (och så fruktansvärt hemtrevliga) köksbordet, ute på verandan i hängstolarna och alltid med muminmuggarna (som jag initiellt tyckte var för små, men senare lärde mig att älska) Jag saknar verkligen, verkligen Fanny. Men även Sofia, Emil, och några andra som jag i min svenniga blygsamhet (”Vi känner ju inte riktigt varandra, och jag vill inte verka efterhängsen!”) inte vågar nämna.

Livet är surt utan er alla, utan Stockholm, mamma & pappa, muminmuggarna och sysselsättning. Jag påminns gång på gång om mammas förtvivlade avskedskram, hur hon vägrade släppa taget om mig när bilen åkte iväg, hennes förtvivlade gråt och mina fruktansvärda skuldkänslor när vi körde från henne vid vägkorsningen i Blackeberg. Jag minns även pappas tårögda uppsyn när vi skulle säga farväl. Att det var första gången i hela mitt liv som jag kan minnas att jag sett honom rörd till tårar gjorde inte saken enklare när jag böjde huvudet nedåt, med handväskan i famnen, och lunkade de 20m till lägenhetsporten. Innanför väntade A med en ros, den första blomman jag fått från någon av motsatt kön, vilket gjorde min kluvenhet ännu svårare. Jag gick ut på balkongen och grät med en cigarrett och såg då lastbilen (med pappa i) köra iväg 100m framför mig. Jag minns Sofias, Fannys och Petters hårda avskedskramar, som fick mig att känna mig värdefull med förkrossad. Jag minns allt bra såpass väl att jag glömmer bort allt dåligt. Att jag glömmer bort hur bra jag har det här. Nu ska jag sluta gråta och börja spela Spore.