Söndagnatt – arsla på! måndag, 8 december, 2008

Söndagnätter är de bästa för att det är de nätter då tv-utbudet är mest värt, det är till och med bra! Jag vet inte riktigt vad, bortsett CBS 60 Minutes, som gör söndagnätterna så högkvalitativa för arslande framför tvn – men jag har en aning. Jag tror att vad som gör söndagnätterna så bra är att alla kanaler av någon anledning blir så sugna på att visa dokumentärer, gärna snaskiga sådana, för någon timme sedan kollade jag på en dokumentär där man fick se folk bli botade från alla möjliga psykiska åkommor av någon hajpig, men ändå ascool, hypnos/kbt-snubbe. Det var mycket coolt att se hans metoder, även om jag är helt övertygad om att det som verkar för bra för att vara sant är just för bra för att vara sant. Bortsett dokumentärer brukar tv4+ även visa massor av spök-tv (eller gör de det varje natt?), såna program där de går in med mörkerkameror i hemsökta byggnader och börjar skrika, tjuta, trigga varandra, gråta, ramla omkull och så vidare. Det hela är mycket tragikomiskt i sin totala värdelöshet, vilket gör det till sådan jävla värd underhållning. Söndagnatt är även reprisnatt nummer ett. Just nu tittar jag (ok, halvt, jag skriver ju också) på en dokumentär om Jeff Koons som är mycket cool, jag såg hälften tidigare idag.

Söndagnätter brukar även vara mycket bra när man vill se högkvalitativ film vid halv tre-snåret. Just nu visar tv3 den av kritiker hyllade och upphöjd till skyarna ”Tre Solar”. Har du inte redan sett den, se den!
Obs, ovan nämnda rekommendation gäller alla utom mig själv.

Att göra en höna av en fjäder. söndag, 7 december, 2008

Jag tenderar att bli tokig på saker som andra ser som banala. Till exempel windows vista, ostaplade och osorterade kaffekoppar i skåp, dålig snöröjning, när folk slutar svara bara så där på MSN, när folk slutar svara bara så där irl, dåliga bloggar, folk som ältar åsikter, dålig reklam, dansbandsmusik, hur det enda nöjesnyheterna handlar om hela helgerna är Stjärnor på Is, Idol och Dansbandskampen, sportnyheter, när Gangstern hamnar i tv-spelskoma, djurrättsaktivister, miljöaktivister, socialism, när någon inte håller med, när jag halkat efter i bloggläsande och får läsa tio tusen inlägg på en kväll för att jag låg på latsidan kvällen innan, reklam för bistånds- och hjälporganisationer, hur skillnaden mellan innomhus- och utomhusljus får mig att gå från snygg till ful, att behöva rätta till antennkabeln var tionde minut, folk som hånglar i kollektivtrafiken, folk som STANNAR MITT I GATAN för att hångla, etanol, Al Gore (mig på nerverna, hehe), människor som tycker att kändisar har ett ansvar som förebilder (vad sägs om att du har ett eget ansvar för din dotter/son/dig själv?), vegetarianer/veganer som konstant påpekar hur äckligt det är med animaliska produkter (du vet att du äter HÖNSMENS VA?!?!), busschaufförer som kör ryckigt/för snabbt i kurvor o.s.v.

Jag måste sluta skriva listan. Jag blir nämligen arg av att skriva den.

Avslutningsvis:
Det finns de som tycker att det är barnsligt att bli sur när man inte får som man vill, men testa denna: att bli sur för att man inte får som man vill för att sedan bli sur när man väl får det för att ”givaren” var sur över tvånget.

För alla lovers därute. fredag, 5 december, 2008

Psykbryt har fått en ny skribent som verkar vara mycket lovande. Vad tycker ni? Hon verkar glammig och lite rolig så där. Men är det bara jag som ser plagiat-tendenser?

Upplyftande morgongöra. fredag, 5 december, 2008

Hehe, sex på morgonen. Jag har inte ont i nacken längre.

Bikten, del 2. torsdag, 4 december, 2008

Garnier! Och de hade en mindre fet variant, en härligt grön burk som jag sett härligt fräsch reklam för. Utan vidare tanke ställer jag tillbaka Hydrafrreeessssshhhhh och plockar istället en ask med den skönt, fräscht gröna burken. Utan att ens så mycket som ta i testern. Den kostar 55:-, den rosa var ju ganska bra ändå, den här kan väl knappast vara sämre i varje fall, tänker jag.

Men just det, kommer jag plötsligt på, de här ofeta krämerna brukar sticka så i ögonen… Då måste jag ju köpa en ögongel, det har jag aldrig gjort, men mammas är ju jätteskön. Ett gäng små, små tuber i blått av fabrikatet Å, Åhlens egna, står snyggt på högkant i kubiska glasvaser. Jag plockar snabbt på mig även en sådan, den kostar ju 45:-, men det är ju Å, så det kan väl inte finnas billigare, blir min ursäkt of choise. Men jag börjar tveka. 100:- kan jag ju faktiskt inte spendera. Jag börjar söka efter ett billigare alternativ, men jag hittar vare sig billigare eller dyrare i mitt skönhetstvång, jag bara måste ha och det rinner ut till ingenting.

I ett sista desperat försök tar jag en titt på hyllan med reseförpackningar av fabrikatet Oliv, jag ser ingen ögongel – men vad är det där för söt flaska för 25:-? En ögon make up-remover, åh, det kan ju också behövas… Jag skummar snabbt genom texten på baksidan, och det enda jag tycks uppfatta är ”återfuktar”. Aha!, slår det mig i ett briljant ögonblick, den återfuktar också! Då skulle jag ju faktiskt slå två flugor i en smäll med både fukt och rengöring, mina servetter från Eldorado är riktigt kassa, allt runt ögonen blir ju kvar dessutom. Fråga mig inte varför jag tänkte så irrationellt, jag vet nog inte riktigt, men det enda jag såg var ”fukt” och ”25:-”, vilket ju skulle bli en mindre engångsutgift även om det bara är en reseförpackning och långt från vad jag egentligen behöver.

Jag ställer tillbaka Å-gelen och går med bestämda steg, åter igen, mot kassan där samma vänliga biträde som hjälpte mig första gången stod ännu sådär 5 minuter senare. Under tiden försöker jag gå igenom i huvudet vad jag skulle behöva betala utöver de sex återstående kronorna som jag inte fick ta ut från presentkortet och de tre 20-lapparna jag fick i växel på ICA igår.

I myllret av tankar försvinner summor, jag börjar tänka på ett bättre liv, en bättre Sonia som helt plötsligt tappat alla spår av sunk, rökning, isolering och övervikt. Helt plötsligt är jag nya, förbättrade Sonia – den som alltid är glad och hjälpsam, sköter allt med samma grace och ständigt blida uppsyn. Och som aldrig ser grå och dassig ut. Åh, vilken dröm, ingen mer torr hud, inga fler lilaaktiga finnar, inga fler halvtransparanta ögonbryn och inga fler grå sminkrester dagen efter. Men de där sminkresterna kan ju se lite glammiga ut så där, som att jag vaknar med en liten rad eyeliner på nedre ögonfranskanten, med ett sånt där sug och djup i blicken som är så vanlig i reklambilder. Och nu behöver jag inte oroa mig för den stundade utgiften mer, den är ju överstökad ett tag framöver! Åh, vad…

Tankebanan avbryts abrupt av att jag kommer fram till kassan och ler lite så där ursäktande samt med lite ”oj, vilken slump att vi sågs igen, heh” i min ton när jag hälsar för en andra gång. 60:- fick jag rota fram ur väskan, där de låg slumpmässigt utspridda i röran efter att jag bara proppat ner dem ”ifall att” och i all hast när jag imorsse skulle iväg, samt presentkortet som jag glömt att jag stoppade i påsen. Utöver det fick jag betala 14:- från kortet, den där summan som försvann i min föreställning om ett helt nytt liv. Jag packade ner mina två nya framtidshopp i den befintliga påsen för dito och gick iväg, ut i kylan igen. När jag tog på mig vantarna tänkte jag ursäktande för mig själv att; de där tjugolapparna låg ju ändå bara och skräpade i väskan, så egentligen blev jag ju bara av med 14 spänn, mitt kontoutdrag kommer i alla fall säga så.

Och så plötsligt, och inte helt vanligt, kommer tankarna om att det inte finns några bäckar små, inte när man dagen innan gick back 90:- för frakt av tradera-sälj, inte när man redan från start hade mindre än 2000:- att klara sig på månaden ut, inte när man ska försöka fira jul, inte ens när man som mig ska fira jul utan julklappar. Inte i min värld, inte längre. Jag valde snabbt att sluta tänka på det och halkade vidare genom den julupplysta, iskalla och mörka staden mot bussen samtidigt som jag hastigt tänkte ut en ursäkt inför Gangstern, jag köpte ju allt för presentkortet. En lögn helt enkelt. Jag är så utmattad över faktum att det inte finns några jävla bäckar små, på att varenda mynt och tjugolapp räknas. Förlåt mig blogg, ty jag har syndat. Förlåt mig mor, far och vänner – ty denna månad kommer jag åter igen be om lån. Som om det var oväntat.

Bikten, del 1. torsdag, 4 december, 2008

Förlåt mig Blogg, ty jag har syndat. Jag vet att jag svurit bittert och fördömande över Gangsterns oansvariga pengabruk, medan jag själv omedvetet lyckats undvika frestelsen av shopping i och med att mitt mående hindrat mig från att åka in till staden.

Idag gick det för långt igen. Jag har sedan min 17-årsdag ett presentkort på Åhlens, och jag hade fortfarande 51:- kvar på det. Jag har på sistone börjat plocka ögonbrynen smalt igen, och de ser vid vissa partier osmickrande glesa ut – vilket alla ögonbryn kan göra – och jag bestämde mig därmed för att köpa en ögonbrynspenna med detta presentkort.

Jag gick efter mitt möte på tingshuset in på Åhlens med bestämda steg, men blicken flackade runt mellan alla smakfullt förpackade skönhetsprodukter som jag inbillar mig kommer att förändra hela mitt liv till det bättre, och gick snabbt fram till ”Viva la Diva”-karusellen med varor, de är billiga och bra. Jag hittade med hjälp av ett butiksbiträde min produkt, en svart penna med ögonbrynsborste, och följde snabbt efter henne för att betala.

Jag försökte verkligen hålla tankarna, och inte minst ögonen, i schack från att ens lägga märke till de ändlöst många hyllorna med ändlöst många produkter som jag känner en ändlös längtan att få prova, äga, bruka – ansiktsmasker, hårborttagning, lotion, hårfärg, ljuvligt smink, ljuvlig sminkborttagning och så vidare. Allt det där som ska göra livet lite kul.

När jag betalat pennan, som rymdes i budgeten som presentkortet erbjöd, stoppade jag snabbt ner kvittot och kortet i påsen, vände på klacken och skulle just plocka fram vantarna igen när jag plötsligt kom på…

Jag behöver ansiktscreme. En väldigt återfuktande, inte alls fet, ansiktscreme. Den jag har nu är ju en gammal rest, en dålig produkt jag snabbt slutade använda eftersom konsistensen påminner om härdat smör. Åh, en riktigt bra ansiktscreme – så att jag slipper fjällande hud och finnar. Det är ju trots allt så kallt här att huden mer eller mindre ramlar av, och någonting måste jag väl få unna mig…

Någonstans där är det väl rätt kört, när jag väl sett den glammiga bilden av en glammig Sonia, helt utan finnar, fjällig hud och med alla dubbelhakor och bubbelkinder är som helt borttrollade – allt tack vare ansiktscremen som ska vara mycket återfuktande, inte fet och lukta fräscht. Det är rena magin.

Jag gick förväntansfullt fram till hyllan med alla så stilrena, fräscha burkar och askar. Jag tittar lite, petar här och var, men bestämmer mig snabbt för att söka upp ännu ett biträde för att bli hjälpt att hitta en jättebillig 24timmars-creme som innehåller jättemycket fukt, ingen olja och gärna luktar fräscht. Det enda hon kommer på är en ljuvlig, rent ut sagt himmelsk burk fukt, hopp och lycka från L’Oreal för 85:-. Njaa, 85 kronor är ju lite väl mycket, invänder jag trevande, jag är verkligen på en astajt budget alltså. Hon kommer inte på någonting annat än en tub kombinerad kropps och ansiktscreme på tub för 35:- som var på tok för kladdig och fet, och sådana där kombinationsprylar gav jag upp hoppet om efter kombinerat schampoo och balsam som orsakade skatbofrilla halva grundskolan. När jag påpekade att den var på tok för fet kom hon inte på någonting mer och gick sin väg för att fortsätta packa upp himmelriket ur kartonger.

Jag tittade på himmelrikesasken en lång stund, liksom vägde den lite i handen, kände på det suktande cellofanhöljet och lät namnet resonera lite drömskt i huvudet.

Hydrafresh… Hydrafrreeessssshhhhh… Jag har ju inte råd med det här… Fan, jag måste ju ha någonting… Vad hette den där rosa burken? Den där som egentligen var liite för fet, men väldigt billig. Hon sade att de inte hade den, men det måste de ju? Den var rosa… Vad fan var det för fabrikat?

Jag backar upp lite från den överväldigande vita och av allt cellofan ljusreflekterande hyllan där allt bara blir som ett myller av himmelrike och fräschfräsch, plötsligt fångar någonting min uppmärsksamhet, sådär i ögonvrån. Aha! En mycket välbekant burk, den är rosa och står självklart längst ner, längst till vänster – hur skulle någon kunna uppmärksammas stående där..?

Jag böjer mig ner för att titta och…
Fortsättning följer imorgon.

Varför betalar man skatt? onsdag, 3 december, 2008

När jag åker buss får jag oftast tid över att tänka. När jag får tid över att tänka blir jag oftast arg, jag tänker och resonerar kring saker och ting som jag irriteras av och runt och runt går diskussionen i mitt huvud (jag för diskussioner med mig själv i mitt huvud som om jag diskuterade med någon som kunde göra skillnad) och jag blir argare och argare, kanske just för att jag diskuterar med mig själv och inte med någon som skulle kunna förändra – därav ett konstant status quo.

När jag idag satt på bussen tillbaka från stan där jag hade varit på ett möte spelade jag Vortex på min ipod. Detta är ett precisionsspel, och en hoppande buss kan så klart försvåra – men det brukar gå an. Jag har berättat om de klumpiga vägarna, som nu är ännu värre (till den grad att väghinder inte längre finns) och alltså försvårade mitt Vortexspelande då jag bara dog hela tiden. Detta gick mig på nerverna, och jag skulle aldrig kunna hävda precisionsspelande som någon rättighet i kollektivtrafiken, alltså ändrade jag fokus till mer samhällsviktiga funktioner varvid jag kom att tänka på min ambulansfärd i söndags, som ni kan läsa om här.

Vid det här laget tände jag till ordentligt, jag tycker nämligen inte att det är rimligt att en person som till följd av redan akut försämrat hälsotillstånd ska bli värre på resan till sjukhus. Det är inte rimligt att man som soma-patient ska behöva lida helvetets kval på väg till vården, det var nämligen vad jag gjorde. Då tänkte jag även vidare, mitt fall kan ju knappast vara det värsta ambulanssjukvårdare stött på, stackars kvinnor som med hjälp av ambulans tar sig in för att föda (det måste väl finnas de som inte har bil ännu?), stackars de som åker med benbrott eller för den delen öppna frakturer. Jag kan inte tänka mig att man, ens om frakturen stabiliserats med skenor eller liknande, kan vara i bättre tillstånd när den kommer fram till sjukhuset. Dessa är ändå ganska veka exempel – tänk en människa med bruten/svårt skadad nacke? Det kan ju fan inte vara bra att hoppa upp och ned likt en lealös trasdocka på ambulansbritsen med en fraktur på nacken eller ryggen. Och jag, som ”bara” hade buksmärtor, ångrade efter en minut att jag någonsin klev på ambulansen.

Kom till Östersund - åk med minnen för livet!

Fan vad arg jag blir. Fy fan vad arg jag är. Hjärnskakning? Skaka lite till på väg till sjukhuset så skakas den säkert på plats.
Tack gode gud för att skattepengar går till vettiga saker, eller är jag orimlig i mitt påstående att man för samhällsnyttan röjer bort snö och is på bilvägar och trottoarer? Fan vad arg jag blir, jag har nämligen ingenting bättre för mig?

Jag känner mig helt övertygad om att detta problem inte hade varit lika långvarigt om man lade upp det på entrepenad – suger ni byter vi.

Oslagbar tur, oslagbar timing onsdag, 3 december, 2008

Jag har, som tidigare nämnt, börjat ta en medicin vid namn Lyrica. För övrigt är de ord överstrukna med grått länkar, det är fult och går inte att göra bättre för att fittan wordpress (inte programmet, det är asbra, bloggdomänet jag sitter på) inte tillåter mig att koda och det finns inga vettiga designer. Jag får leva med att ha det halvdant. Oj, hur som helst, Lyrica har en del biverkningar som jag börjat känna av. Lämpligt nog, och med min vanliga tur, är det fel biverkningar vid fel tillfälle.

1. Jag har blivit asseg. Inte seg som trött, bara tung i huvudet. Detta hade varit ok om det inte vore för att jag nu har fler möten än på länge, ganska många alltså.
2. Jag har börjat tappa ord, jag hittar dem liksom inte, vilket genererar långsamt tal och efterblivna ordval – även detta är ganska otajmat med tanke på alla möten, framför allt med min socialhora som jag känner att jag har någonting att leva upp till inför eftersom hon rent uppenbart ser ner på sina brukare, alltså socialbidragstagarna.
3. Jag har tappat kroppskontrollen, jag vet inte riktigt var jag har mina armar och ben samt att de känns svårstryrda. Även detta sker vid ett mycket dåligt tillfälle – det har snöat ännu mer, och ingen tycks bry sig om att ta bort det. Jag har idag gått med snö upp till knäna på somliga ställen, medan resten av vägen varit nedtrampad – ogrusad/saltad – glashal snö/is. Flertalet tillfällen har jag varit ruggigt nära att falla. Jag har svårt att tänka mig att det skulle gå speciellt mycket bättre om jag kunde styra mina kära lemmar, men det skulle knappast skada.

Jag kan inte göra annat än att ta det med en nypa salt och tänka att det är min vanliga (o)tur. Rättelse: jag bör ta det med en nypa salt. Men i vanlig ordning blir jag arg istället.

Vinstiga dagar. tisdag, 2 december, 2008

Igår var det en väldigt vinstig dag, bortsett mindre detaljer. Låt mig förtälja.

Jag hade bråttom efter att ha skrivit tidigare inlägg, jag skulle ta bussen och var inte klar, men jag hann med den. På bussen upptäckte jag att mitt ipodbatteri var slut, så jag tänkte att jag ger mig på det där jävla Patapon-uppdraget som jag inte tagit mig genom på två månader, vilket genererat att jag blivit sur och spelat det annars geniala spelet väldigt lite. Det var dock lite nervöst, som det alltid är när man spelar Patapon om man är ”on-the-go”, eftersom det inte går att pausa skiten i ett uppdrag, jag riskerade alltså att behöva avbryta även om jag var mitt i och det gick bra. Men gissa vad, jag klarade det. Inte nog med det, jag klarade det ca 30 sekunder innan jag var framme vid sjukhuset, jag slapp alltså även dötid. Hurra, hurra, hurra. Vinstigt som fan.

Jag hade fem minuter på mig att hitta rätt, jag har ju aldrig varit där tidigare, och jag sprang upp för 7 jävla trappor bara för att ha kommit fel. Jag tog mig till kartan utanför ingången, och givetvis var det på något jävla sätt felskyltat som fan. Jag sprang fram och tillbaka i ungefär en kvart innan jag kom rätt (och alltså enligt kartan fel), vid det laget var jag ca 20min försenad. Jag blev anvisad att gå in till läkaren på egen hand, och läkaren visade sig vara en korean som såg ut precis som ”Kim Jong-il”-dockan i Team America. Han verkade ganska barsk och gav ett allmänt intryck av att vara dum i huvudet. Hör och häpna, han var allt annat än dum i huvudet. Det var trevligt att träffa en läkare som lyssnade mer än vad han/hon snackade, och dessutom lyssnade bra. Han fattade att jag visste vad jag snackade om, hör och häpna, även när jag föreslog medicinering. Jag gick därifrån med en sjukskrivning, tre mediciner och löfte om ett nytt möte med honom och en specialist. Det kändes väldigt vinstigt.

Efter att ha hämtat ut medicinerna, köpt cigg och blommor satte jag mig på bussen hem varvid Gudrun från Navigatorcentrum (de som ska fixa praktik och vara snälla) ringer upp. Jag berättar för henne om att vi har återbetalningskrav från Försäkringskassan som socialtjänsten är skyldiga att betala (det är pengar som de från första början skulle betala ut, alltså inte f-kassan) samt Gangsterns indragna pengar (man kan inte få ett sjukintyg från psykiatrin på fem dagar, man kan inte ens få ett samtal från psykiatrin på fem dagar). Det var tänkt att vi skulle träffa min socialsekreterare på torsdag, men hon bestämde nu även att vi ska mötas på onsdag för att käka lunch och snacka ihop oss, då hon erkände att den maktgalna fittan gjort fel. Ja, jag sade det, hon är maktgalen som få. Hon är även en fitta. Men det är asvinstigt att ha någon som kan påverka fitteriet som håller med mig. Vinstigt.

En av medicinerna jag hämtade ut heter Lyrica, jag ska ta den tre gånger om dagen, och när jag tog den igår blev jag trött som fan. Därmed uppdatering idag. Jag ska efter kaffet (jag är fortfarande trött som fan) gå och posta dansmattan som jag faktiskt lyckades sälja. Hurra. Synd bara att det är en jävla evighetslång vandring i skit och snö till närmsta postombud.

Några sista lustiga tankar bara.
1. Jag har i varje fall fått för mig att man som bipolär ofta har teflonminne likt mig, ändå ska de flesta humörstabiliserande mediciner tas flera gånger om dagen.
2. Jag tappade resterande två roliga tankar, jag har teflonminne, sry. Men jag kom på en ny som inte har någonting med föregående att göra. Lite som ämnet för tanken.
3. I Adaktusson, Lars Adaktussons debattprogram på kanal 8, avslutas programmet alltid med ”PS”, Programledarens Slutord. Dessa föreställer jag mig ska vara en avrundning eller reflektion av/kring programmets debatt, men så är icke fallet. Varje vecka är det samma slutord, nämligen att han promotar följande program och säger någonting i stil med ”kolla nästa vecka, samma tid, samma kanal”. Eh?
4. Vinstigt är ett asbra uttryck.

Jag är lika regelbunden som Pi fredag, 14 november, 2008

Ärligt talat, kolla på den, jag gör det nu på tv-shop.

Är det bara jag som tycker att den ser otroligt farlig ut? Jag hoppas med hela mitt hjärta att genomslagskraften blir tillräckligt stor att det skrivs rubriker om stackars offer som fallit framlänges, och då riktigt illa. Jag snackar utslagna tänder, krossade näsor och ögon som färdas genom kraniet för att skapa sig ett nytt hem i nacken.

Jag ber redan nu om ursäkt för att jag inte ser längre än till roliga aftonbladet-rubriker och helt bortser från det mänskliga lidande som då ligger bakom, men jag är en typisk snaskis. Med reservation för att såra eventuella offer tycker jag att det skulle vara otroligt roligt eftersom jag då förutspådde det (jag är egentligen inte en sadist) och för att den framstår som jävligt farlig, tillräckligt för att jag anser det korkat att köpa den – och jag har ändå käkat psykofarmaka större delen av mina tonår. Ni vet väl alla vid det här laget att jag är en, av universum utsedd, expert på allt?

Å andra sidan har man nog aldrig ansetts vara speciellt smart för att man handlar på tv-shop.