tisdag, 23 december, 2008

Keff bild pga kefft ljus och otålig, skygg kisse.

Där är min bebis. Iso heter hon, och hon skrek hela kvällen/natten igår och var mycket rädd, men jag lyckades klappa henne och leka lite med henne redan igår kväll. Idag har hon börjat låta oss kela med henne, och kryper upp i knät på oss frivilligt OCH låter sig bäras, men hon är fortfarande rädd när vi närmar oss henne lite för snabbt (d.v.s. ganska långsamt ändå). Iso är än så länge en ganska ängslig katt, så fort hon går ut ur rummet där vi befinner oss börjar hon jama, jag tror alltså att hon är rädd för att vara ensam – vilket blev mycket komiskt igår när hon var rädd för oss och rädd för att vara själv. Jag tror dock att hon kommer att bli min perfekta lilla katt, mer än vad jag faktiskt trodde när jag ”beställde” henne i lördags, hon är alldeles underbart vacker, pytteliten, långhårig och tillgiven. Jag är lugn, jag är lycklig, stressen inför allt som måste göras till imorgon är helt bortblåst och vi har slutat röka inne vilket är förvånansvärt skönt – men framför allt hälsosamt då jag inte alls röker lika mycket om jag måste gå ut för att göra det.

Åh. Jag bara ler.

För alla lovers därute. fredag, 5 december, 2008

Psykbryt har fått en ny skribent som verkar vara mycket lovande. Vad tycker ni? Hon verkar glammig och lite rolig så där. Men är det bara jag som ser plagiat-tendenser?

Att sova eller inte sova, det är den stora frågan. torsdag, 4 december, 2008

Mitt förhållningssätt till sömn är ungefär så långt från hälsosamt som man kan hamna.

Jag blir, likt alla andra människor, trött – i varje fall när jag är i någotsånär normaltillstånd, men till skillnad från de flesta går jag aldrig och lägger mig när jag är trött – jag märker det nämligen inte. Varje gång jag blir trött så startar en undermedveten process, en process som jag först i efterhand är medveten om – ett mönster som upprepas varenda kväll, men som jag aldrig kan erkänna eller uppfatta i stunden. Denna process kan bäst beskrivas som att mitt undermedvetande ignorerar tröttheten till den grad att jag inte över huvud taget kan känna det, i varje fall inte medvetet. Detta låter mycket märkligt, men jag vill någonstans vara vaken så gärna att jag liksom glömmer att jag är trött – även om jag faktiskt vill sova, exempelvis inför möten.

Jag ignorerar min trötthet till den grad att jag nästintill aldrig somnar i sängen, så här har det varit i många perioder under hela mitt liv, även när jag bodde på behandlingshem och stödboende, så här är det även nu. Vad som händer när jag väl försöker lägga mig att somna i sovrummet, om jag inte först somnat framför tvn i vardagsrummet, är att jag börjar tänka runt och runt i jobbiga varv. Antingen repeteras någon form av ramsa, för några veckor sedan var det ”på det första ska det ske, på det andra gäller det, på det tredje smäller det” som snurrade i cirka en timme innan jag gav upp försöket och satte mig framför tvn igen – bara för att somna en halvtimme senare.

Somliga kan tänka att jag behöver sömnmedicin, och faktum är att jag har en del utskrivet – detta är dessutom den typen av sömnmedicin som fungerar – men åter igen är det inte somnandet som är problemet i sig. Igår tänkte jag ta en sömntablett ett tag efter elva, när Seinfeld var slut (jag kan ju inte missa någonting bra), men det gick inte så bra. Jag fastnade i skriveri, hela tiden medveten om att jag behövde somna för att komma upp tidigt (det är väl relativt) idag, men jag ville helt enkelt inte.

Allt annat är roligare än att sova, och jag får ju inte missa någonting, vare sig det är en amerikansk sitcom som jag egentligen inte tycker om, eller reprisen av CBS 60 Minutes som jag faktiskt tycker är bra men som jag oftast redan sett under ordinarie sändningstid. Allt är roligare, bättre och på alla sätt mer fördelaktigt än att sova, meningslösa dokumentärer om Auschwitz som jag redan är överinformerad om brukar ofta vara alternativet sådär klockan fyra på morgonen. Rent uppenbart kopplar jag sömn med någonting negativt, men jag börjar tyvärr tro att jag kopplar det till död eller någonting annat som jag gärna undviker.

Att dra en parallell mellan sömn och död är ju inte helt omöjligt för någon som likt mig själv inte tror på ett liv efter detta, att det bara är tomrum. Det är ju ungefär vad sömn är, ett tomrum som man ibland har lite konstiga minnen av i form av drömmar, men man vaknar ju faktiskt sedan. Där startar nog problemet – jag lever varje vaket dygn som mitt sista, bokstavligen. Detta resulterar i alldeles för sena nätter och alldeles för trötta morgnar.

Och jag vill inte höra något rutintjafs, jag vill inte höra att jag bara måste bestämma mig, möta mina rädslor eller gå och lägga mig samma tid varje kväll och gå upp samma tid varje morgon. JAG VET att det antagligen skulle vara asbra, men JAG VILL INTE.

Bikten, del 1. torsdag, 4 december, 2008

Förlåt mig Blogg, ty jag har syndat. Jag vet att jag svurit bittert och fördömande över Gangsterns oansvariga pengabruk, medan jag själv omedvetet lyckats undvika frestelsen av shopping i och med att mitt mående hindrat mig från att åka in till staden.

Idag gick det för långt igen. Jag har sedan min 17-årsdag ett presentkort på Åhlens, och jag hade fortfarande 51:- kvar på det. Jag har på sistone börjat plocka ögonbrynen smalt igen, och de ser vid vissa partier osmickrande glesa ut – vilket alla ögonbryn kan göra – och jag bestämde mig därmed för att köpa en ögonbrynspenna med detta presentkort.

Jag gick efter mitt möte på tingshuset in på Åhlens med bestämda steg, men blicken flackade runt mellan alla smakfullt förpackade skönhetsprodukter som jag inbillar mig kommer att förändra hela mitt liv till det bättre, och gick snabbt fram till ”Viva la Diva”-karusellen med varor, de är billiga och bra. Jag hittade med hjälp av ett butiksbiträde min produkt, en svart penna med ögonbrynsborste, och följde snabbt efter henne för att betala.

Jag försökte verkligen hålla tankarna, och inte minst ögonen, i schack från att ens lägga märke till de ändlöst många hyllorna med ändlöst många produkter som jag känner en ändlös längtan att få prova, äga, bruka – ansiktsmasker, hårborttagning, lotion, hårfärg, ljuvligt smink, ljuvlig sminkborttagning och så vidare. Allt det där som ska göra livet lite kul.

När jag betalat pennan, som rymdes i budgeten som presentkortet erbjöd, stoppade jag snabbt ner kvittot och kortet i påsen, vände på klacken och skulle just plocka fram vantarna igen när jag plötsligt kom på…

Jag behöver ansiktscreme. En väldigt återfuktande, inte alls fet, ansiktscreme. Den jag har nu är ju en gammal rest, en dålig produkt jag snabbt slutade använda eftersom konsistensen påminner om härdat smör. Åh, en riktigt bra ansiktscreme – så att jag slipper fjällande hud och finnar. Det är ju trots allt så kallt här att huden mer eller mindre ramlar av, och någonting måste jag väl få unna mig…

Någonstans där är det väl rätt kört, när jag väl sett den glammiga bilden av en glammig Sonia, helt utan finnar, fjällig hud och med alla dubbelhakor och bubbelkinder är som helt borttrollade – allt tack vare ansiktscremen som ska vara mycket återfuktande, inte fet och lukta fräscht. Det är rena magin.

Jag gick förväntansfullt fram till hyllan med alla så stilrena, fräscha burkar och askar. Jag tittar lite, petar här och var, men bestämmer mig snabbt för att söka upp ännu ett biträde för att bli hjälpt att hitta en jättebillig 24timmars-creme som innehåller jättemycket fukt, ingen olja och gärna luktar fräscht. Det enda hon kommer på är en ljuvlig, rent ut sagt himmelsk burk fukt, hopp och lycka från L’Oreal för 85:-. Njaa, 85 kronor är ju lite väl mycket, invänder jag trevande, jag är verkligen på en astajt budget alltså. Hon kommer inte på någonting annat än en tub kombinerad kropps och ansiktscreme på tub för 35:- som var på tok för kladdig och fet, och sådana där kombinationsprylar gav jag upp hoppet om efter kombinerat schampoo och balsam som orsakade skatbofrilla halva grundskolan. När jag påpekade att den var på tok för fet kom hon inte på någonting mer och gick sin väg för att fortsätta packa upp himmelriket ur kartonger.

Jag tittade på himmelrikesasken en lång stund, liksom vägde den lite i handen, kände på det suktande cellofanhöljet och lät namnet resonera lite drömskt i huvudet.

Hydrafresh… Hydrafrreeessssshhhhh… Jag har ju inte råd med det här… Fan, jag måste ju ha någonting… Vad hette den där rosa burken? Den där som egentligen var liite för fet, men väldigt billig. Hon sade att de inte hade den, men det måste de ju? Den var rosa… Vad fan var det för fabrikat?

Jag backar upp lite från den överväldigande vita och av allt cellofan ljusreflekterande hyllan där allt bara blir som ett myller av himmelrike och fräschfräsch, plötsligt fångar någonting min uppmärsksamhet, sådär i ögonvrån. Aha! En mycket välbekant burk, den är rosa och står självklart längst ner, längst till vänster – hur skulle någon kunna uppmärksammas stående där..?

Jag böjer mig ner för att titta och…
Fortsättning följer imorgon.

Varför betalar man skatt? onsdag, 3 december, 2008

När jag åker buss får jag oftast tid över att tänka. När jag får tid över att tänka blir jag oftast arg, jag tänker och resonerar kring saker och ting som jag irriteras av och runt och runt går diskussionen i mitt huvud (jag för diskussioner med mig själv i mitt huvud som om jag diskuterade med någon som kunde göra skillnad) och jag blir argare och argare, kanske just för att jag diskuterar med mig själv och inte med någon som skulle kunna förändra – därav ett konstant status quo.

När jag idag satt på bussen tillbaka från stan där jag hade varit på ett möte spelade jag Vortex på min ipod. Detta är ett precisionsspel, och en hoppande buss kan så klart försvåra – men det brukar gå an. Jag har berättat om de klumpiga vägarna, som nu är ännu värre (till den grad att väghinder inte längre finns) och alltså försvårade mitt Vortexspelande då jag bara dog hela tiden. Detta gick mig på nerverna, och jag skulle aldrig kunna hävda precisionsspelande som någon rättighet i kollektivtrafiken, alltså ändrade jag fokus till mer samhällsviktiga funktioner varvid jag kom att tänka på min ambulansfärd i söndags, som ni kan läsa om här.

Vid det här laget tände jag till ordentligt, jag tycker nämligen inte att det är rimligt att en person som till följd av redan akut försämrat hälsotillstånd ska bli värre på resan till sjukhus. Det är inte rimligt att man som soma-patient ska behöva lida helvetets kval på väg till vården, det var nämligen vad jag gjorde. Då tänkte jag även vidare, mitt fall kan ju knappast vara det värsta ambulanssjukvårdare stött på, stackars kvinnor som med hjälp av ambulans tar sig in för att föda (det måste väl finnas de som inte har bil ännu?), stackars de som åker med benbrott eller för den delen öppna frakturer. Jag kan inte tänka mig att man, ens om frakturen stabiliserats med skenor eller liknande, kan vara i bättre tillstånd när den kommer fram till sjukhuset. Dessa är ändå ganska veka exempel – tänk en människa med bruten/svårt skadad nacke? Det kan ju fan inte vara bra att hoppa upp och ned likt en lealös trasdocka på ambulansbritsen med en fraktur på nacken eller ryggen. Och jag, som ”bara” hade buksmärtor, ångrade efter en minut att jag någonsin klev på ambulansen.

Kom till Östersund - åk med minnen för livet!

Fan vad arg jag blir. Fy fan vad arg jag är. Hjärnskakning? Skaka lite till på väg till sjukhuset så skakas den säkert på plats.
Tack gode gud för att skattepengar går till vettiga saker, eller är jag orimlig i mitt påstående att man för samhällsnyttan röjer bort snö och is på bilvägar och trottoarer? Fan vad arg jag blir, jag har nämligen ingenting bättre för mig?

Jag känner mig helt övertygad om att detta problem inte hade varit lika långvarigt om man lade upp det på entrepenad – suger ni byter vi.

Oslagbar tur, oslagbar timing onsdag, 3 december, 2008

Jag har, som tidigare nämnt, börjat ta en medicin vid namn Lyrica. För övrigt är de ord överstrukna med grått länkar, det är fult och går inte att göra bättre för att fittan wordpress (inte programmet, det är asbra, bloggdomänet jag sitter på) inte tillåter mig att koda och det finns inga vettiga designer. Jag får leva med att ha det halvdant. Oj, hur som helst, Lyrica har en del biverkningar som jag börjat känna av. Lämpligt nog, och med min vanliga tur, är det fel biverkningar vid fel tillfälle.

1. Jag har blivit asseg. Inte seg som trött, bara tung i huvudet. Detta hade varit ok om det inte vore för att jag nu har fler möten än på länge, ganska många alltså.
2. Jag har börjat tappa ord, jag hittar dem liksom inte, vilket genererar långsamt tal och efterblivna ordval – även detta är ganska otajmat med tanke på alla möten, framför allt med min socialhora som jag känner att jag har någonting att leva upp till inför eftersom hon rent uppenbart ser ner på sina brukare, alltså socialbidragstagarna.
3. Jag har tappat kroppskontrollen, jag vet inte riktigt var jag har mina armar och ben samt att de känns svårstryrda. Även detta sker vid ett mycket dåligt tillfälle – det har snöat ännu mer, och ingen tycks bry sig om att ta bort det. Jag har idag gått med snö upp till knäna på somliga ställen, medan resten av vägen varit nedtrampad – ogrusad/saltad – glashal snö/is. Flertalet tillfällen har jag varit ruggigt nära att falla. Jag har svårt att tänka mig att det skulle gå speciellt mycket bättre om jag kunde styra mina kära lemmar, men det skulle knappast skada.

Jag kan inte göra annat än att ta det med en nypa salt och tänka att det är min vanliga (o)tur. Rättelse: jag bör ta det med en nypa salt. Men i vanlig ordning blir jag arg istället.

Vinstiga dagar. tisdag, 2 december, 2008

Igår var det en väldigt vinstig dag, bortsett mindre detaljer. Låt mig förtälja.

Jag hade bråttom efter att ha skrivit tidigare inlägg, jag skulle ta bussen och var inte klar, men jag hann med den. På bussen upptäckte jag att mitt ipodbatteri var slut, så jag tänkte att jag ger mig på det där jävla Patapon-uppdraget som jag inte tagit mig genom på två månader, vilket genererat att jag blivit sur och spelat det annars geniala spelet väldigt lite. Det var dock lite nervöst, som det alltid är när man spelar Patapon om man är ”on-the-go”, eftersom det inte går att pausa skiten i ett uppdrag, jag riskerade alltså att behöva avbryta även om jag var mitt i och det gick bra. Men gissa vad, jag klarade det. Inte nog med det, jag klarade det ca 30 sekunder innan jag var framme vid sjukhuset, jag slapp alltså även dötid. Hurra, hurra, hurra. Vinstigt som fan.

Jag hade fem minuter på mig att hitta rätt, jag har ju aldrig varit där tidigare, och jag sprang upp för 7 jävla trappor bara för att ha kommit fel. Jag tog mig till kartan utanför ingången, och givetvis var det på något jävla sätt felskyltat som fan. Jag sprang fram och tillbaka i ungefär en kvart innan jag kom rätt (och alltså enligt kartan fel), vid det laget var jag ca 20min försenad. Jag blev anvisad att gå in till läkaren på egen hand, och läkaren visade sig vara en korean som såg ut precis som ”Kim Jong-il”-dockan i Team America. Han verkade ganska barsk och gav ett allmänt intryck av att vara dum i huvudet. Hör och häpna, han var allt annat än dum i huvudet. Det var trevligt att träffa en läkare som lyssnade mer än vad han/hon snackade, och dessutom lyssnade bra. Han fattade att jag visste vad jag snackade om, hör och häpna, även när jag föreslog medicinering. Jag gick därifrån med en sjukskrivning, tre mediciner och löfte om ett nytt möte med honom och en specialist. Det kändes väldigt vinstigt.

Efter att ha hämtat ut medicinerna, köpt cigg och blommor satte jag mig på bussen hem varvid Gudrun från Navigatorcentrum (de som ska fixa praktik och vara snälla) ringer upp. Jag berättar för henne om att vi har återbetalningskrav från Försäkringskassan som socialtjänsten är skyldiga att betala (det är pengar som de från första början skulle betala ut, alltså inte f-kassan) samt Gangsterns indragna pengar (man kan inte få ett sjukintyg från psykiatrin på fem dagar, man kan inte ens få ett samtal från psykiatrin på fem dagar). Det var tänkt att vi skulle träffa min socialsekreterare på torsdag, men hon bestämde nu även att vi ska mötas på onsdag för att käka lunch och snacka ihop oss, då hon erkände att den maktgalna fittan gjort fel. Ja, jag sade det, hon är maktgalen som få. Hon är även en fitta. Men det är asvinstigt att ha någon som kan påverka fitteriet som håller med mig. Vinstigt.

En av medicinerna jag hämtade ut heter Lyrica, jag ska ta den tre gånger om dagen, och när jag tog den igår blev jag trött som fan. Därmed uppdatering idag. Jag ska efter kaffet (jag är fortfarande trött som fan) gå och posta dansmattan som jag faktiskt lyckades sälja. Hurra. Synd bara att det är en jävla evighetslång vandring i skit och snö till närmsta postombud.

Några sista lustiga tankar bara.
1. Jag har i varje fall fått för mig att man som bipolär ofta har teflonminne likt mig, ändå ska de flesta humörstabiliserande mediciner tas flera gånger om dagen.
2. Jag tappade resterande två roliga tankar, jag har teflonminne, sry. Men jag kom på en ny som inte har någonting med föregående att göra. Lite som ämnet för tanken.
3. I Adaktusson, Lars Adaktussons debattprogram på kanal 8, avslutas programmet alltid med ”PS”, Programledarens Slutord. Dessa föreställer jag mig ska vara en avrundning eller reflektion av/kring programmets debatt, men så är icke fallet. Varje vecka är det samma slutord, nämligen att han promotar följande program och säger någonting i stil med ”kolla nästa vecka, samma tid, samma kanal”. Eh?
4. Vinstigt är ett asbra uttryck.

Första advent kan vara mysig, synd att den sög. måndag, 1 december, 2008

Gårdagen var mycket spännande på ett alldeles fruktansvärt vis. Runt tre-tiden fick jag ont i magen, ganska jätteont till och med, men efter en stund gick det över. Gangstermannen somnade spontant vid fyra, och under tiden försökte jag uthärda smärtan som kom i vågor. När han vaknade runt nio så hade jag väldigt ont, och det tycktes inte gå över. Det fanns ingen rimlig förklaring till smärtan då tarmfunktionen var normal och jag inte kräkts. Jag försökte äta lite pasta, men det ville sig inte riktigt, det blev faktiskt bara värre och smärtan berodde således inte på att jag faktiskt inte ätit på hela dagen. Jag försökte ligga, sitta, stå och huka men ingenting tycktes hjälpa. En timme efter min delikata måltid bestående av pasta från Lidl och tomatsås från Willys så kräktes jag, inte för att jag mådde speciellt illa utan bara för att det gjorde så jävla ont. Vid det här laget kunde jag inte längre hålla masken det minsta och whinandet övergick till regelrätta skrik, jag grät och skakade i hela kroppen på grund av smärtan.

Gangstermannen var självklart handfallen i det hela, han hade tidigare föreslagit att vi skulle åka ambulans in, men då jag som barn åkt in på sjukhus flera gånger för precis detta hade trippen alltid inneburit fem timmars väntan på en brits – och inte en enda gång fick jag gråta mig ur det obligatoriska lavemanget. Faktum är att jag verkade få lavemang oavsett vad jag åkte in för, ont i knät, ont i magen eller ont i huvudet. Nej, kanske inte riktigt så. Hur som helst var detta någonting jag ville undvika.

Vid elva hade jag så ont att jag knappt heller kunde prata, jag ville inte åka in till sjukhuset, men jag stod samtidigt inte ut med smärtan. Jag försökte få Gangstern att ta ett beslut åt mig, vilket han givetvis inte ansåg sig förmögen att göra. Vi letade upp numret till sjukvårdsupplysningen och sköterskan skickade efter en ambulans.

Medan jag låg på badrumsgolvet och storgrät för att jag hade ont samlade Gangstern ihop lite saker, hämtade kläder och öppnade åt ambulanspersonalen. De kom upp och kollade syresättning och puls för att sedan hjälpa mig ned på gården. Gangstern satt fram i ambulansen och jag skrek hela vägen, jag har tidigare berättat om den obefintliga snöröjningen här i staden och de klumpiga vägarna (jag menar klumpigt som förfrusna roadkills – överallt) förvandlade ambulansfärden till vad som mest kan liknas vid att åka under ett bombanfall. När resan väl var avklarad kördes jag in i någon form av sal där jag fortsatte skrika och ha ont med onödigt högt blodtryck, de tog urinprov på mig och när jag sedan lyckats lugna mig lite krävdes det tre stick (alla på de mest obehagliga ställena att bli stucken på) för att få ut två rör blod.

Efter den pärsen rullades jag in i ett eget rum där vi väntade på läkaren, Gangstern fördrev tid genom att inventera skåpen efter roliga prylar (det roligaste han hittade var glidslem, mmmm). Läkaren kom in och klämde lite, gick iväg och kom tillbaka med besked om att allt såg bra ut. Jag fick den hemskaste medicincocktailen någonsin, det var en trögflytande massa som smakade theralen (pepparmint och stickigt) och massan bokstavligen expanderade i munnen, dessutom var den verkningslös. Jag skrevs ut runt 02:00, men de ville inte betala min resa hem trots att jag fortfarande hade ont och bussarna slutat gå för länge sedan. Då en promenad på drygt en timme inte kändes aktuell i mjukbyxor och en jacka som gjorde ont att knäppa fick vi själva betala en taxi hem – typisk sådan utgift som man vill ha en månad då julmat ska införskaffas och man lever två personer på 3000kr. Hurra.

Idag är jag konstig i magen och astrött, jag somnade vid fyra framför tvn som distraktion, Barack Obamas intervju i CBS 60 minutes förvandlades till ett behagligt surrpladder som fick mig att glömma kvävningskänslan smärtan så snällt bidrog med. Gangstern hjälpte mig i säng, jag vet inte när, och hjälpte mig ur säng vid sex imorse med hjälp av snopp. Det var trevligt. Och så somnade jag i soffan igen. Nu ska jag på läkarmöte, efter 1,5 månads väntan. Hurra för psykiatrin. Ok, jag var ironisk. Men hurra som fan för Gangstermannen som var hjälpsam och snäll och hela tiden vid min sida, trots att han mådde dåligt av min pain. Han är nämligen bäst.

Lilla söta kaaaatten lördag, 22 november, 2008

Jag vill ha en katt. Jag vill ha en katt så jävla gärna att så fort jag ser en katt irl får jag, bokstavligen, hålla tillbaka tårarna och vara tyst för att inte börja stortjuta. Jag har en längtan efter en liten kisse, någoting jag velat ha så länge jag någonsin kan minnas. Jag kan inte minnas ett ögonblick i mitt liv då jag skulle tacka nej till en katt. Problemet är nu bara min käre sambo Gangstermann som uppenbart ännu är rädd för att binda sig, han oroar sig för att det ska ta slut och det skulle bli dåligt. Det lustigaste är att han kräver att om vi skaffar katt ska han få behålla den om vi flyttar isär, trots att det är jag som kämpar för att få den. Sådan är han.

Min längtan är så stor att det gör ont i mig när jag tänker på hur söta katter är, hur gärna jag vill ha en. Jag börjar gråta nu. Jag lägger av nu.

Sofias missekisse Sumo när han var liten.

Ingenting egentligen lördag, 22 november, 2008

Imorgon kommer mamma hit, huzzah! Jag ska äta ute för första gången sedan jag var i Stockholm och det kommer att vara riktigt fint. På grund av detta inte alls celebra besök måste jag städa, städa som fan, detta på grund av att mor min kommer att tänka sämre om flytten (och framför allt om Gangstermannen) än vad hon redan gör. Förhoppningsvis kan de byta några ord, det har de inte gjort hittills trots att de mötts flertalet gånger. Det är en märklig position jag hamnar i, inför honom försvarar jag mina föräldrar och vice versa – det är ganska precist som att vara sju år gammal och precis fyllt skilsmässobarn igen. Förhoppningsvis blir det trevligt ändå, och hon sover på hotell så allt för påfrestande blir det förhoppningsvis inte.

Utöver det håller jag i stort sett på att sälja allt vad jag äger som jag inte använder på daglig basis, detta gör jag för att ha råd med en jävla jul – och det är dessutom en jul utan julklappar. Allt som jag inte använder på daglig basis inkluderar mer eller mindre alla mina skor förutom vinterskorna jag nu går i, som pappa för övrigt fick betala för att jag alls skulle ha något annat än sneakers med hål i. Vill fan gråta.