Söndagnatt – arsla på! måndag, 8 december, 2008

Söndagnätter är de bästa för att det är de nätter då tv-utbudet är mest värt, det är till och med bra! Jag vet inte riktigt vad, bortsett CBS 60 Minutes, som gör söndagnätterna så högkvalitativa för arslande framför tvn – men jag har en aning. Jag tror att vad som gör söndagnätterna så bra är att alla kanaler av någon anledning blir så sugna på att visa dokumentärer, gärna snaskiga sådana, för någon timme sedan kollade jag på en dokumentär där man fick se folk bli botade från alla möjliga psykiska åkommor av någon hajpig, men ändå ascool, hypnos/kbt-snubbe. Det var mycket coolt att se hans metoder, även om jag är helt övertygad om att det som verkar för bra för att vara sant är just för bra för att vara sant. Bortsett dokumentärer brukar tv4+ även visa massor av spök-tv (eller gör de det varje natt?), såna program där de går in med mörkerkameror i hemsökta byggnader och börjar skrika, tjuta, trigga varandra, gråta, ramla omkull och så vidare. Det hela är mycket tragikomiskt i sin totala värdelöshet, vilket gör det till sådan jävla värd underhållning. Söndagnatt är även reprisnatt nummer ett. Just nu tittar jag (ok, halvt, jag skriver ju också) på en dokumentär om Jeff Koons som är mycket cool, jag såg hälften tidigare idag.

Söndagnätter brukar även vara mycket bra när man vill se högkvalitativ film vid halv tre-snåret. Just nu visar tv3 den av kritiker hyllade och upphöjd till skyarna ”Tre Solar”. Har du inte redan sett den, se den!
Obs, ovan nämnda rekommendation gäller alla utom mig själv.

Att göra en höna av en fjäder. söndag, 7 december, 2008

Jag tenderar att bli tokig på saker som andra ser som banala. Till exempel windows vista, ostaplade och osorterade kaffekoppar i skåp, dålig snöröjning, när folk slutar svara bara så där på MSN, när folk slutar svara bara så där irl, dåliga bloggar, folk som ältar åsikter, dålig reklam, dansbandsmusik, hur det enda nöjesnyheterna handlar om hela helgerna är Stjärnor på Is, Idol och Dansbandskampen, sportnyheter, när Gangstern hamnar i tv-spelskoma, djurrättsaktivister, miljöaktivister, socialism, när någon inte håller med, när jag halkat efter i bloggläsande och får läsa tio tusen inlägg på en kväll för att jag låg på latsidan kvällen innan, reklam för bistånds- och hjälporganisationer, hur skillnaden mellan innomhus- och utomhusljus får mig att gå från snygg till ful, att behöva rätta till antennkabeln var tionde minut, folk som hånglar i kollektivtrafiken, folk som STANNAR MITT I GATAN för att hångla, etanol, Al Gore (mig på nerverna, hehe), människor som tycker att kändisar har ett ansvar som förebilder (vad sägs om att du har ett eget ansvar för din dotter/son/dig själv?), vegetarianer/veganer som konstant påpekar hur äckligt det är med animaliska produkter (du vet att du äter HÖNSMENS VA?!?!), busschaufförer som kör ryckigt/för snabbt i kurvor o.s.v.

Jag måste sluta skriva listan. Jag blir nämligen arg av att skriva den.

Avslutningsvis:
Det finns de som tycker att det är barnsligt att bli sur när man inte får som man vill, men testa denna: att bli sur för att man inte får som man vill för att sedan bli sur när man väl får det för att ”givaren” var sur över tvånget.

Upplyftande morgongöra. fredag, 5 december, 2008

Hehe, sex på morgonen. Jag har inte ont i nacken längre.

Bikten, del 2. torsdag, 4 december, 2008

Garnier! Och de hade en mindre fet variant, en härligt grön burk som jag sett härligt fräsch reklam för. Utan vidare tanke ställer jag tillbaka Hydrafrreeessssshhhhh och plockar istället en ask med den skönt, fräscht gröna burken. Utan att ens så mycket som ta i testern. Den kostar 55:-, den rosa var ju ganska bra ändå, den här kan väl knappast vara sämre i varje fall, tänker jag.

Men just det, kommer jag plötsligt på, de här ofeta krämerna brukar sticka så i ögonen… Då måste jag ju köpa en ögongel, det har jag aldrig gjort, men mammas är ju jätteskön. Ett gäng små, små tuber i blått av fabrikatet Å, Åhlens egna, står snyggt på högkant i kubiska glasvaser. Jag plockar snabbt på mig även en sådan, den kostar ju 45:-, men det är ju Å, så det kan väl inte finnas billigare, blir min ursäkt of choise. Men jag börjar tveka. 100:- kan jag ju faktiskt inte spendera. Jag börjar söka efter ett billigare alternativ, men jag hittar vare sig billigare eller dyrare i mitt skönhetstvång, jag bara måste ha och det rinner ut till ingenting.

I ett sista desperat försök tar jag en titt på hyllan med reseförpackningar av fabrikatet Oliv, jag ser ingen ögongel – men vad är det där för söt flaska för 25:-? En ögon make up-remover, åh, det kan ju också behövas… Jag skummar snabbt genom texten på baksidan, och det enda jag tycks uppfatta är ”återfuktar”. Aha!, slår det mig i ett briljant ögonblick, den återfuktar också! Då skulle jag ju faktiskt slå två flugor i en smäll med både fukt och rengöring, mina servetter från Eldorado är riktigt kassa, allt runt ögonen blir ju kvar dessutom. Fråga mig inte varför jag tänkte så irrationellt, jag vet nog inte riktigt, men det enda jag såg var ”fukt” och ”25:-”, vilket ju skulle bli en mindre engångsutgift även om det bara är en reseförpackning och långt från vad jag egentligen behöver.

Jag ställer tillbaka Å-gelen och går med bestämda steg, åter igen, mot kassan där samma vänliga biträde som hjälpte mig första gången stod ännu sådär 5 minuter senare. Under tiden försöker jag gå igenom i huvudet vad jag skulle behöva betala utöver de sex återstående kronorna som jag inte fick ta ut från presentkortet och de tre 20-lapparna jag fick i växel på ICA igår.

I myllret av tankar försvinner summor, jag börjar tänka på ett bättre liv, en bättre Sonia som helt plötsligt tappat alla spår av sunk, rökning, isolering och övervikt. Helt plötsligt är jag nya, förbättrade Sonia – den som alltid är glad och hjälpsam, sköter allt med samma grace och ständigt blida uppsyn. Och som aldrig ser grå och dassig ut. Åh, vilken dröm, ingen mer torr hud, inga fler lilaaktiga finnar, inga fler halvtransparanta ögonbryn och inga fler grå sminkrester dagen efter. Men de där sminkresterna kan ju se lite glammiga ut så där, som att jag vaknar med en liten rad eyeliner på nedre ögonfranskanten, med ett sånt där sug och djup i blicken som är så vanlig i reklambilder. Och nu behöver jag inte oroa mig för den stundade utgiften mer, den är ju överstökad ett tag framöver! Åh, vad…

Tankebanan avbryts abrupt av att jag kommer fram till kassan och ler lite så där ursäktande samt med lite ”oj, vilken slump att vi sågs igen, heh” i min ton när jag hälsar för en andra gång. 60:- fick jag rota fram ur väskan, där de låg slumpmässigt utspridda i röran efter att jag bara proppat ner dem ”ifall att” och i all hast när jag imorsse skulle iväg, samt presentkortet som jag glömt att jag stoppade i påsen. Utöver det fick jag betala 14:- från kortet, den där summan som försvann i min föreställning om ett helt nytt liv. Jag packade ner mina två nya framtidshopp i den befintliga påsen för dito och gick iväg, ut i kylan igen. När jag tog på mig vantarna tänkte jag ursäktande för mig själv att; de där tjugolapparna låg ju ändå bara och skräpade i väskan, så egentligen blev jag ju bara av med 14 spänn, mitt kontoutdrag kommer i alla fall säga så.

Och så plötsligt, och inte helt vanligt, kommer tankarna om att det inte finns några bäckar små, inte när man dagen innan gick back 90:- för frakt av tradera-sälj, inte när man redan från start hade mindre än 2000:- att klara sig på månaden ut, inte när man ska försöka fira jul, inte ens när man som mig ska fira jul utan julklappar. Inte i min värld, inte längre. Jag valde snabbt att sluta tänka på det och halkade vidare genom den julupplysta, iskalla och mörka staden mot bussen samtidigt som jag hastigt tänkte ut en ursäkt inför Gangstern, jag köpte ju allt för presentkortet. En lögn helt enkelt. Jag är så utmattad över faktum att det inte finns några jävla bäckar små, på att varenda mynt och tjugolapp räknas. Förlåt mig blogg, ty jag har syndat. Förlåt mig mor, far och vänner – ty denna månad kommer jag åter igen be om lån. Som om det var oväntat.

Bikten, del 1. torsdag, 4 december, 2008

Förlåt mig Blogg, ty jag har syndat. Jag vet att jag svurit bittert och fördömande över Gangsterns oansvariga pengabruk, medan jag själv omedvetet lyckats undvika frestelsen av shopping i och med att mitt mående hindrat mig från att åka in till staden.

Idag gick det för långt igen. Jag har sedan min 17-årsdag ett presentkort på Åhlens, och jag hade fortfarande 51:- kvar på det. Jag har på sistone börjat plocka ögonbrynen smalt igen, och de ser vid vissa partier osmickrande glesa ut – vilket alla ögonbryn kan göra – och jag bestämde mig därmed för att köpa en ögonbrynspenna med detta presentkort.

Jag gick efter mitt möte på tingshuset in på Åhlens med bestämda steg, men blicken flackade runt mellan alla smakfullt förpackade skönhetsprodukter som jag inbillar mig kommer att förändra hela mitt liv till det bättre, och gick snabbt fram till ”Viva la Diva”-karusellen med varor, de är billiga och bra. Jag hittade med hjälp av ett butiksbiträde min produkt, en svart penna med ögonbrynsborste, och följde snabbt efter henne för att betala.

Jag försökte verkligen hålla tankarna, och inte minst ögonen, i schack från att ens lägga märke till de ändlöst många hyllorna med ändlöst många produkter som jag känner en ändlös längtan att få prova, äga, bruka – ansiktsmasker, hårborttagning, lotion, hårfärg, ljuvligt smink, ljuvlig sminkborttagning och så vidare. Allt det där som ska göra livet lite kul.

När jag betalat pennan, som rymdes i budgeten som presentkortet erbjöd, stoppade jag snabbt ner kvittot och kortet i påsen, vände på klacken och skulle just plocka fram vantarna igen när jag plötsligt kom på…

Jag behöver ansiktscreme. En väldigt återfuktande, inte alls fet, ansiktscreme. Den jag har nu är ju en gammal rest, en dålig produkt jag snabbt slutade använda eftersom konsistensen påminner om härdat smör. Åh, en riktigt bra ansiktscreme – så att jag slipper fjällande hud och finnar. Det är ju trots allt så kallt här att huden mer eller mindre ramlar av, och någonting måste jag väl få unna mig…

Någonstans där är det väl rätt kört, när jag väl sett den glammiga bilden av en glammig Sonia, helt utan finnar, fjällig hud och med alla dubbelhakor och bubbelkinder är som helt borttrollade – allt tack vare ansiktscremen som ska vara mycket återfuktande, inte fet och lukta fräscht. Det är rena magin.

Jag gick förväntansfullt fram till hyllan med alla så stilrena, fräscha burkar och askar. Jag tittar lite, petar här och var, men bestämmer mig snabbt för att söka upp ännu ett biträde för att bli hjälpt att hitta en jättebillig 24timmars-creme som innehåller jättemycket fukt, ingen olja och gärna luktar fräscht. Det enda hon kommer på är en ljuvlig, rent ut sagt himmelsk burk fukt, hopp och lycka från L’Oreal för 85:-. Njaa, 85 kronor är ju lite väl mycket, invänder jag trevande, jag är verkligen på en astajt budget alltså. Hon kommer inte på någonting annat än en tub kombinerad kropps och ansiktscreme på tub för 35:- som var på tok för kladdig och fet, och sådana där kombinationsprylar gav jag upp hoppet om efter kombinerat schampoo och balsam som orsakade skatbofrilla halva grundskolan. När jag påpekade att den var på tok för fet kom hon inte på någonting mer och gick sin väg för att fortsätta packa upp himmelriket ur kartonger.

Jag tittade på himmelrikesasken en lång stund, liksom vägde den lite i handen, kände på det suktande cellofanhöljet och lät namnet resonera lite drömskt i huvudet.

Hydrafresh… Hydrafrreeessssshhhhh… Jag har ju inte råd med det här… Fan, jag måste ju ha någonting… Vad hette den där rosa burken? Den där som egentligen var liite för fet, men väldigt billig. Hon sade att de inte hade den, men det måste de ju? Den var rosa… Vad fan var det för fabrikat?

Jag backar upp lite från den överväldigande vita och av allt cellofan ljusreflekterande hyllan där allt bara blir som ett myller av himmelrike och fräschfräsch, plötsligt fångar någonting min uppmärsksamhet, sådär i ögonvrån. Aha! En mycket välbekant burk, den är rosa och står självklart längst ner, längst till vänster – hur skulle någon kunna uppmärksammas stående där..?

Jag böjer mig ner för att titta och…
Fortsättning följer imorgon.

Jag är lika regelbunden som Pi fredag, 14 november, 2008

Ärligt talat, kolla på den, jag gör det nu på tv-shop.

Är det bara jag som tycker att den ser otroligt farlig ut? Jag hoppas med hela mitt hjärta att genomslagskraften blir tillräckligt stor att det skrivs rubriker om stackars offer som fallit framlänges, och då riktigt illa. Jag snackar utslagna tänder, krossade näsor och ögon som färdas genom kraniet för att skapa sig ett nytt hem i nacken.

Jag ber redan nu om ursäkt för att jag inte ser längre än till roliga aftonbladet-rubriker och helt bortser från det mänskliga lidande som då ligger bakom, men jag är en typisk snaskis. Med reservation för att såra eventuella offer tycker jag att det skulle vara otroligt roligt eftersom jag då förutspådde det (jag är egentligen inte en sadist) och för att den framstår som jävligt farlig, tillräckligt för att jag anser det korkat att köpa den – och jag har ändå käkat psykofarmaka större delen av mina tonår. Ni vet väl alla vid det här laget att jag är en, av universum utsedd, expert på allt?

Å andra sidan har man nog aldrig ansetts vara speciellt smart för att man handlar på tv-shop.

Vill ha, vill ha. måndag, 29 september, 2008

Jag vill ha en/två kattungar. A har haft katt och säger nej, de lever för länge och man blir ledsen. Jag vill fortfarande ha katt. Jag har alltid velat ha en katt, jag menar så länge jag kan minnas verkligen. Jag kan inte minnas något tillfälle i mitt liv då jag inte velat ha en katt. A har specifika krav efter utseende, på grund av tidigare traumatisk bortgång av katten Diesel förra hösten, Diesel var då 18 år gammal. Alltså ett år äldre än mig, och A tog det ganska hårt.

Nu hittade jag de perfekta kattungarna, i närheten, efter hundra års sökande. Men nej.

Frunchdag fredag, 26 september, 2008

Nu är den äntligen här, produkten vi alla längtat efter!

Är du pank till följd av alliansens utsorteringskedja? Hungrig till följd av en ätstörning som du inte heller vill lägga ner helt? Eller har du övertrasserat både lönekonto och din kreditgräns till följd av maniskt shoppande? Här är lösningen för alla dessa, fullständigt olika problem!

Frunchdag!

Du rör bara ihop lagom geggiga, ganska flottiga ingredienser till en röra, liksom på bilden ovan. Den ska vara tjock och klibbig, att den fullständigt saknar tuggmotstånd är av högsta vikt. Ett exempel skulle kunna vara tonfisk i olja, snabbmakaroner, majonnäs, lite curry och ketchup – sådant som finns hemma som du aldrig äter när du har råd med bättre! Det fiffiga är sedan hur du föreställer dig att detta är det enda du behöver äta idag, lyckas du är det ännu bättre! Lyckas du flottbalansera tillräckligt väl kan det till och med det sista du behöver äta någonsin!

Du sparar tid, pengar, kalorier (speciellt om du vomerar efteråt!) men inte miljön! På alla sätt är det alltså ett bättre alternativ än den senaste trenden vilken lyder att gå genom livsmedelsaffärers soptunnor, för vi vet vid det här laget att klimathotet bara är bluff – speciellt konsumtionsgalningen, hihi!

I och med guckans flottiga sammansättning håller du dig mätt, illamående och osexig lagom till löning/bidrag. Till dess kan du, i din osexighet, passa på att grunka – alltså gråta och runka – liksom det väldigt effektivt i all ofitness!

Strunta i Anna Skipper, hets och GI!

Ät frunchdag – redan idag!

Löskigt. torsdag, 25 september, 2008

På tal om att bli rädd för saker och ting som kommer genom dörren har jag en rolig anekdot. I söndags dåsade jag och A till i sängen på eftermiddagen, vilket inte var meningen och vare sig han eller jag hann nog förstå att vi somnade. Efter ca 1,5h skriker A som fan, jag begriper att han drömt en mardröm igen samtidigt som jag faktiskt blir skiträdd just för att han skriker, jag flyger upp och håller om hans armar och skriker för full hals jag själv ”ÄLSKLING, ÄLSKLING!” Mitt i terrorn det är att vakna av skrik, vilket alltså jag själv blev rädd för, var jag alltså helt medveten om scenariot och agerade utifrån det. Detta var alltså ett försök till att lugna honom, genom att GASTA ”ÄLSKLING, ÄLSKLING!” tidigare nämnd fras, jag lät alltså lika skräckslagen som honom.

När vi lugnat oss efter ca 10s säger A ”Det ringde på dörren”, sömndrucket och flåsigt. Detta hade jag själv inte alls uppfattat, varvid jag sade emot, men han envisades och gick upp för att öppna – se där, han hade rätt. Det var någon snubbe från något företag som ville något med folk som var någonstans mellan 18 – 35, A tycktes inte uppfatta vad för någonting när han stod halvsovandes med endast kalsonger på sig. Snubben i dörren (lite som gubben i lådan) undrade om vi låg och sov, A bad snubben i dörren återkomma någon annan dag.

Det roliga är alltså - hörde den här snubben oss? Vad fan kan han ha tänkt?

Pling pling.
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!
ÄLSKLING, ÄLSKLING!!!

Jag undrar verkligen vad han tänkte. Han har för övrigt inte kommit tillbaka än, han kanske trodde att vi var knarklangare, knarkare, papperslösa (jag får fortfarande ilningar i hela ryggraden av ordet, jag ska aldrig mer skriva det, ens tänka det) eller liknande. Jag kom på det efteråt och vi skrattade av bara helvete åt det. Har ni några förslag på vad han kanske tänkt? Jag har nämligen ingen aning – hjälp mig på traven!

Min Ölskling och jag är verkligen Nyfökna, så kom Görna med Förslög

Möd Vönlig Hölsning

(Vissa delar dödikerade till mitt möraliska stöd, han finnes på psykbrytet.

Size matters. måndag, 8 september, 2008

Jag fick en sådan där märklig tanke på väg ned till Lillänge, som det heter. Ni vet hur det alltid sägs att svarta män har större penisar? Och ni som ser på porr har säkert sett det där också? För det första undrar jag om det verkligen är så, själv har jag aldrig testat. Dessutom undrar jag, om det nu är så – varför? Det borde ju i sådana fall vara genetiskt. Då började jag i huvudet skeva ur till en väldigt lustig associationsbana:

Vi i västvärlden blev ”civiliserade” tidigare än de i Afrikat – mer heltäckande kläder o.s.v. Detta bör genererat att kvinnor inte såg penisen på mannen de tänkte/tvingandes till att koncipiera avkomma med (hoho, knepiga ord där!) Det i kombo med att man av religiösa skäl inte skulle tycka att det var skönt bör genererat att man alltså inte var selektiv på den punkten – man kunde inte.

I det stora Afrikat däremot var inte kläder lika vanligt back in the days, de var nog inte lika heltäckande heller. Dessutom var man inte påverkad av kyskhetsprinciper på samma vis, tänker jag mig, utan kunde mer eller mindre välja lite som man ville – även som kvinna. Detta bör genererat att man för penetrationssex valde en man med större penis – och därmed producerade avkomma (av det manliga könet, då) med stor penis.

Spännande teori, det där, med tanke på att den är fruktansvärt lustig och helt baserad på fördomar (och på att man i civilisationer med avsaknad av kyskhetsprinciper valde penetrationssex framför ex. oralsex – som faktiskt med större sannolikhet genererar orgasm för kvinnor)

Vad jag sedan började tänka var – ”men östasien då?” Det sägs att asiatiska män har väldigt små penisar, och jag menar – om det trycks tröjor (för män, givetvis) med texten ”I’m big in Japan” är det uppenbarligen en väldigt utbredd myt, förutsatt att det inte är sant. Jag har inte provat det heller. Hur skulle det nu gått till? Jag tänker mig, i mitt generaliserande huvud, att man även där började bära kläder tidigare än i Afrikat, men vad är grejen?

Om det nu är så här undrar jag verkligen varför, eftersom det i sådana fall visar en ganska tydlig ”rasskillnad” på den fronten. Svenskar är någonstans mittemellan, antar jag. Hehe – landet lagom for shizzle. Vad är det egentligen som genererat dessa skillnader, jag tänker mig att dessa genetiska undantag bör ha någon vettig förklaring, ungefär som att folk från Afrikat blev mörkhyade på grund av att pigmenten behövs för att klara solen. Men varför så stora könsorgan?

Det bör noteras att detta inlägg helt saknar grund i verklighet eller allvar.